inte föreställa dig, så vi blevo till mods. Jag kom strax att tänka på löjtnant Potantjikovs tragiska slut. Han var en av din fars vänner, Rodja. Du minns honom nog. Han sprang också ut i feberyran och föll i gårdsbrunnen. Först dagen därefter blev han återfunnen. Vi voro rysligt förskräckta och stodo just i begrepp att uppsöka Peter Petrovitj för att bedja om hans hjälp. Vi voro ju allena», klagade hon vemodigt och tystnade hastigt, då hon kom ihåg, att det kanske var farligt att nämna Peter Petrovitj.
»Ja, allt det där är naturligtvis mycket ledsamt», mumlade Raskolnikov, men med ett så förstört och frånvarande utseende, att Dunetjka såg på honom med förvåning. »Vad var det väl, jag ville säga?» fortfor han och försökte samla sina tankar. »Jo, jag ber er båda två att inte misstycka, att jag inte gick till er i morse, utan stannade hemma.»
»Hur skulle det kunna falla dig in?» utbrast Pulcheria Alexandrovna förundrad.
»Det låter alldeles, som svarade han oss bara av pliktkänsla!» tänkte Dunetjka, »han sluter fred och ber om förlåtelse alldeles som han uträttar ett ärende eller läser upp en läxa.»
»Så fort jag vaknade, ville jag gå ut, men det dröjde länge, innan jag blev klädd. Jag hade glömt att säga till ... Nastaszja ... att hon skulle tvätta bort blodet. Jag har endast varit klädd en liten stund.»
»Blodet! Vilket blod?» frågade Pulcheria Alexandrovna oroligt.
»Åh, det var bara litet blod, som jag fått på mig, då jag drev omkring på gatorna i feberyran i går och träffade en karl, som blev överkörd, en ämbetsman —»
»Men hur kan du komma ihåg allt detta?» avbröt honom Rasumichin.
»Jag kommer ihåg allt. Men jag kan inte förklara, varför jag gick ut eller varför jag sade ett eller annat, som jag tydligt kommer ihåg.»
»Det är ett mycket vanligt fall», sade Sossimov. »Handlingen kan i sig själv vara mästerligt utförd och övermåttan invecklad, men bevekelsegrunden till handlingen, utgångspunkten för den verksamhet, som ägt rum, är förvirrad och beror av åtskilliga sjukliga intryck i ett dvallikt tillstånd.»
»Det är lyckligt, att han tror mig vara förryckt», tänkte Raskolnikov.
»Sådant kan väl också hända en frisk människa?» frågade Dunja och såg oroligt på Sossimov.
»Mycket riktigt anmärkt», svarade han. »I den meningen likna nästan alla människor de sinnesförvirrade, endast med
