Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

utgöt blod i riklig mängd. Med ett ord, jag bevisade, att inte allenast världens »store» utan även alla, som något litet höja sig över människornas nivå, tvingas att bli förbrytare — naturligtvis i större eller mindre grad. Men allt detta har varit tryckt och läst tusentals gånger och är ingenting nytt. Min indelning av vanliga och ovanliga människor är emellertid mycket villkorlig. Jag tar fasta endast på huvudpunkten av min framställning. Genom att följa naturens lagar kunna människorna indelas i två kategorier, en lägre, som uteslutande tjänar till släktets fortplantning, och en högre, som har den gåvan att i sin krets uttala ett nytt ord och bana nya vägar. Det finnes naturligtvis också en mängd underavdelningar, men gränsen emellan de båda kategorierna är mycket skarp. Den första kategorien består av människor, som av naturen äro konservativa och lydiga. De, som hänföras till den andra kategorien, äro nedbrytare och överskrida alla lagar. För det mesta eftersträva de att i det godas namn kullkasta det bestående. Om en av dem i sin idés intresse vågar att taga vägen över ett lik, kan han tillåta sig det i kraft av sin tankes syftemål. Detta är min övertygelse och endast i denna mening talar jag i min avhandling om de utvaldas rättighet att begå förbrytelser. Den stora hopen erkänner nästan aldrig dessa människors rättighet, den avrättar lagbrytare och uppfyller därmed sin bestämmelse. Men de följande generationerna ställa sedan de avrättade på piedestaler och visa dem vördnad. Den första kategorien är nutidens behärskare, den andra är herre över framtiden. Den första uppehåller världen och förökar den kvantitativt, den andra leder världen till målet. De ha båda samma rättighet att existera. Med ett ord, jag giver lika rättighet åt alla och — vive la guerre éternelle — naturligtvis till det nya Jerusalems ankomst till jorden!»

»Tror ni verkligen på det nya Jerusalem?»

»Ja, jag tror på det», svarade Raskolnikov i fast ton. Under hela den långa utvecklingen hade han ögonen fästade på golvet.

»Och ... tror ni ... på Gud? Ursäkta, att jag är så nyfiken att framställa denna fråga.»

»Ja, jag tror på Gud», svarade Raskolnikov och såg på Porphyrius.

»Och på Lazari uppväckelse?»

»Ja, Jag tror även därpå. Men varför framställer ni alla dessa frågor?»

»Tror ni det bokstavligen?»

»Ja.»

»Verkligen! Jag frågade endast av nyfikenhet — ursäkta

15 — Raskolnikov.225