Hans tankar voro orediga.
Han återsåg åtskilliga människors ansikten, som han sett i sin ungdom. Han såg ett kyrktorn, biljarden i en restaurang och en officer, som stod framför biljarden, och långt i fjärran tonade kyrkklockor, manande till gudstjänst. Några av dessa syner behagade honom och han försökte fasthålla dem, men de försvunno genast.
Slutligen hörde han Rasumichins röst och ljudet av hastiga fotsteg på trappan. Han låtsades sova. Rasumichin öppnade dörren och stod en lång stund på tröskeln. Sedan närmade han sig försiktigt soffan. Nastaszja viskade:
»Låt honom bara ligga och sova ut. Sedan kan han äta.»
»Ja, det blir väl det bästa», svarade Rasumichin.
De gingo båda ut. En halv timme förflöt. Raskolnikov öppnade ögonen, vände sig på ryggen och lade armarna under huvudet.
»Vem är han? Vem är denne man? Var var han i det där ögonblicket och vad har han sett? Han måste ha sett allt, det är tydligt och klart. Varför har han inte visat sig förrän nu? Och huru har han kunnat se det? ... Hm!»
En rysning genomilade honom.
»... Men etuiet, som Nikolaj fann bakom dörren, är inte också det ett bevis? Hundratusendelen av en linje kan bliva ett bevis så stort som en egyptisk pyramid! En fluga, som surrar förbi, kan ha sett det! ... Men är det väl möjligt?»
Han märkte med ovilja, att krafterna plötsligt började svika honom.
»Det borde jag ha tänkt på förut», viskade han med bittert hån. »Hur kunde jag drista mig därtill, då jag kände mig själv? ... Hur kunde jag förmå mig att taga yxan i handen och besudla mig med blod! Jag visste ju, jag kunde ju på förhand veta ...» viskade han i förtvivlan.
Tankarna jagade varandra krampaktigt i hans hjärna.
»Nej, de människorna äro ingalunda så beskaffade. Den sanne härskaren, för vilken allt är tillåtet, förstör Toulon, massakrerar Paris, glömmer en armé i Egypten, uppoffrar en halv miljon människor under fälttåget till Moskva och gör en ordlek därom i Wilna. Sedan han är död, upphöjes han till en gudomlighet. Honom är allt tillåtet! Sådana människor kunna inte vara av kött och blod, de måste vara av järn!»
Hans tankar fingo plötsligt en annan riktning och han nästan smålog.
»Napoleon, pyramiderna, Waterloo — och en liten avskyvärd registratorsänka, en elak käring, en ockrerska med en
