»Har ni aldrig sett några spöken förr?»
»Jo, en gång, bara en gång i mitt liv. Jag hade en betjänt, Filka, som nyligen blivit begraven. En gång ropade jag i tankspriddhet: »Filka, giv mig en pipa!» Han kom in och gick rakt fram till piphyllan. Jag tänkte genast, att han ville hämnas på mig, ty strax före hans död hade jag grälat på honom. »Hur vågar du komma hit in med hål på armbågarna? Ut med dig, din slyngel!» utropade jag. Han gick ut och kom inte mera igen. Jag talade inte om det för Marfa Petrovna.»
»Tala med en läkare.»
»Att jag är sjuk det vet jag nog själv, ehuru jag inte kan förstå, vad som fattas mig. Tror ni på spöken?»
»Nej, jag tror inte under några omständigheter på spöken!» utropade Raskolnikov nästan rasande.
»Vad säger man vanligtvis i dylika fall?» mumlade Svidrigailov för sig själv, under det han såg åt sidan och böjde ned huvudet, »man säger: du är sjuk och det är bara hjärnspöken utan verklighet. Är det logiskt kanske? Så långt är jag av samma åsikt som de, att spöken bara visa sig för sjuka. Men det bevisar bara, att spökena endast kunna visa sig för sjuka människor, men inte att de inte existera i och för sig!»
»Det finns inga spöken!» upprepade Raskolnikov hårdnackat.
»Tror ni verkligen det?» fortfor Svidrigailov långsamt och såg på honom. Därpå började han utveckla sin teori om de andra världarna och om huru de sjuka stå i beröring med dem och sade slutligen: »Om ni tror på ett liv efter detta, så kan ni också tro därpå.»
»Men jag tror inte på ett liv efter detta!» sade Raskolnikov.
Svidrigailov satt försänkt i tankar.
Sedan han kommit fram med några fantastiska åsikter om det eviga livet och dess beskaffenhet, så att Raskolnikov till sist icke visste, vad han skulle tro, sade han slutligen: »Tänk bara, för en halvtimme sedan hade vi aldrig sett varandra och nu ha vi talat så förtroligt. Hade jag inte rätt då jag sade, att vi äro besläktade själar?»
»Vill ni göra mig den tjänsten och förklara, varför ni gör mig den äran att komma hit, ty jag har inte tid att dröja längre, jag måste gå bort.»
»Er syster, Avdotja Romanovna, ämnar ju gifta sig med Peter Petrovitj Lushin?»
»Jag får bedja er inte göra någon fråga om min syster. Jag förstår inte, hur ni bara vågar att nämna hennes namn — om det verkligen är sant, att ni är Svidrigailov.»
