koketterade till och med i ensamma timmar med sitt ansikte i spegeln. Men mera än allt annat i världen älskade och värderade han sina penningar, som han hade skrapat ihop med arbete och på annat sätt. De ställde honom, menade han, i jämnhöjd med allt och alla.
Då han inför Dunja berömde sig av, att han hade för avsikt att gifta sig med henne oaktat hennes dåliga rykte, talade han av inre övertygelse och kände till och med djup avsky för en sådan »svart otacksamhet». Icke desto mindre var han redan, då han friade till Dunja, fullkomligt övertygad om det grundlösa i allt det prat, som Marfa Petrovna ju också offentligt hade tagit tillbaka och som hela staden för länge sedan hade upphört att tro på. Ja, han skulle till och med även nu icke ha nekat till, att allt redan då hade varit honom bekant. Det oaktat satte han sitt beslut att höja upp Dunja till sig mycket högt och ansåg det för en ädel gärning. Då han nämnde detta för Dunja, hade han satt en av sina kära, hemliga tankar i ord och kunde icke förstå, att icke de andra beundrade denna handling i samma grad. Då han den där dagen avlade sitt besök hos Raskolnikov, trädde han in med känslan av att vara en välgörare, som står i beredskap att skörda frukten av sina goda gärningar och få höra angenäma lovord. Det var därför icke att undra över, att han kände sig på det högsta förolämpad och misskänd, då han gick ned för trappan.
Men Dunja var honom alldeles oumbärlig; att avsäga sig henne var honom otänkbart. I flera år hade han svärmat för ett giftermål, men han sparade alltjämt tillsammans mera penningar och väntade. Han hakade sig fast vid det förtrollande, hemlighetsfulla hoppet, att en väluppfostrad, fattig flicka (fattig skulle hon vara), mycket ung, mycket vacker, ädel och bildad, mycket blyg och som hade genomgått många lidanden, skulle alldeles underkasta sig honom och hela sitt liv igenom anse honom för sin räddare, vara färdig att dö av vördnad för honom, göra sig honom underdånig och beundra honom och endast honom. Hur många scener, hur många enskildheter hade han icke redan i inbillningen målat ut för sig av detta förföriska och älskliga tema. Och nu hade alla dessa års drömmar nästan gått i uppfyllelse. Avdotja Romanovnas skönhet och bildning hade fängslat honom, hennes hjälplösa ställning hade eggat honom till det yttersta. Här fann han till och med mera än han hade drömt om: en stolt, karaktärsfast, dygdig ungmö, vars bildning och andliga utveckling voro större än hans (det kände han), och ett sådant väsen skulle sitt liv igenom vara honom slaviskt tacksam för hans ynnest och
