»Rodja, Rodja, försona dig med oss och låt allt vara som förr!» utropade den stackars modern.
Han vände sig om och gick långsamt ut ur rummet. Dunja skyndade efter honom.
»Broder, vad är det du gör?» viskade hon med en förfärad blick.
Han såg sorgset på henne.
»Det är ingenting ... jag kommer ju tillbaka», mumlade han halvhögt, som om han icke visste, vad han skulle säga.
»Känslolöse egoist!» utropade Dunja.
»Van-sin-nig är han, men inte känslolös!» viskade Rasumichin och tryckte hårt hennes hand.
»Jag kommer strax tillbaka», sade han till den halvt vanmäktiga Pulcheria Alexandrovna, varefter han sprang efter Raskolnikov, som väntade honom vid slutet av korridoren.
»Jag trodde nog, att du skulle komma efter», sade han. »Stanna hos dem ... stanna hos dem i morgon och alltid ... Jag kommer kanske igen, om det är möjligt. Farväl!»
Han gick utan att räcka honom handen.
»Men vad fattas dig? Hur kan du bära dig åt så där?» utbrast Rasumichin.
Raskolnikov stannade.
»Fråga mig aldrig om något! Jag har intet svar att giva dig ... Kom inte heller till mig, kanske kommer jag till er ... Lämna mig nu, men lämna inte dem, som äro därinne. Förstår du mig?»
De stodo bredvid en lampa och under en minut sågo de tyst på varandra. Denna minut kom Rasumichin ihåg under hela sitt liv. Raskolnikovs glödande och stela blick tycktes med varje stund bliva mera strålande och trängde in i Rasumichins själ, in i hans medvetande. Det var som ett onämnbart något hade svävat förbi honom. En tanke, en antydan, något förfärligt, rysligt, som de bägge förstodo, dök upp emellan dem. Rasumichin blev blek som ett lik.
»Förstår du mig nu?» sade Raskolnikov slutligen med smärtsamt förvridet anlete. »Vänd tillbaka, gå in till dem!» tillade han, varefter han hastigt avlägsnade sig.
Jag vill icke berätta, vad som tilldrog sig samma afton hos Pulcheria Alexandrovna, sedan Rasumichin återvänt till dem, huru han sökte lugna dem, besvor dem att lämna Rodja i fred, så länge han var sjuk, och sade, att hans kropp och själ icke voro i normalt tillstånd och att man icke finge oroa honom. Han, Rasumichin, skulle vaka över honom, skaffa
