inne, så avskär jag måhända för mig själv möjligheten att locka fram en fullständig och klar bevisning — varför? Därför att jag, så att säga, försätter honom i en definitiv position, i en bestämd psykologisk kategori. Då drar han sig åter tillbaka inom sitt skal och begriper, att han är en arrestant. Man påstår, att klokt folk i Sevastopol strax efter slaget vid Alma fruktade för, att fienden skulle våga ett öppet anfall och utan vidare intaga staden. Men då de sågo, att han föredrog en regelbunden belägring och då den första parallellen öppnades, då gladde sig det kloka folket mycket, mycket och blevo lugna. »Det dröjer minst två månader», sade de, »innan en riktig belägring förer till målet! ...» Nu skrattar ni igen, tror ni det icke ... kanske har ni rätt. Ja, så kan det vara, ni kan ha rätt. Allt detta är ett ensamt stående fall, därom äro vi fullt eniga. Men man måste ändå erkänna, min bäste Rodion Romanovitj, att ett sådant där allmänt fall, på vilket alla rättsliga former och regler passa in och för vilket de alla äro beräknade och för vilket de äro skrivna i böcker ... på det hela alldeles inte finnes. Ty varje tillfälle, varje förbrytelse, som förekommer i verkligheten, förvandlar sig strax till ett fullständigt, enastående fall, och till vilket? ... Jo, just till ett sådant, som inte alls har någon likhet med ett föregående. De mest komiska fall givas, som till exempel då jag låter en eller annan gå omkring alldeles oantastad, varken tager fast honom eller på något vis oroar honom, men dock bär mig så åt, att han varje timme, varje minut känner, att jag vet allt, allt intill de minsta detaljer och att jag iakttager honom natt och dag, rastlöst vakar över honom. När han alltså vet sig vara utsatt för en sådan evinnerlig misstanke, en ständig ångest ... vid Gud, till slut måste han väl ändå bliva vimmelkantig ... inte sant? Så kommer han antingen själv eller företager han sig ett och annat, som alldeles liknar det där två-gånger-två-är-fyra, och har en så matematisk form, att det sannerligen är en verklig fröjd att höra eller se det. Något sådant kan hända en dum bonde, men lika ofta har jag iakttagit det hos folk av vår klass, en modern och i en bestämd riktning utvecklad människa. Ty, far lille, det är mycket viktigt att känna, i vilken riktning en människa är utvecklad. Nerverna, nerverna ... dem får man inte glömma! Hos alla äro de nu för tiden angripna, sjuka och irriterade ... Och gallan ... Vad alla dessa människor ha gott om galla! Vid många tillfällen är den en ren guldgruva. Säg, vad skulle jag behöva bekymra mig om, att han går lös och ledig. Ja, låt honom bara gå, låt honom spatsera! — Mitt lilla offerlamm ... han kan inte löpa sin väg. Vart skulle
