Hoppa till innehållet

Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Vad skulle vi säga, betänk då!» viskade Porphyrius förskräckt och lutade sitt ansikte helt nära Raskolnikovs.

»Jag tål det inte, tål det inte!» återtog Raskolnikov, men viskande.

Porphyrius vände sig om och skyndade till fönstret för att öppna det.

»Vi skola ha in litet luft! Ni skulle dricka en klunk vatten, bäste vän. Det är ju ett riktigt anfall!» Han skyndade till dörren för att hämta vatten. Men så fick han se, att en full karaff stod i hörnet.

»Drick då, far lille», viskade han och skyndade till honom med karaffen, »kan hända det hjälper ...» Den oro Porphyrius Petrovitj visade, ja, till och med hans medlidande var så naturtroget, att Raskolnikov blev lugn och betraktade honom nyfiket. Men han drack icke något vatten.

»Rodion Romanovitj, käraste, på det där viset mister ni ju förståndet, det försäkrar jag er! Se så ... drick då, drick litet vatten.»

Han nästan tvingade vattenglaset i handen på honom. Raskolnikov förde det mekaniskt till munnen, men betänkte sig och satte det med en känsla av motvilja på bordet.

»Det var ju ett riktigt anfall. På det där viset skaffar ni er åter en sjukdom på halsen», började Porphyrius Petrovitj med vänskapligt deltagande. Han bibehöll ännu sitt bekymrade utseende. »Gud! huru kan man taga sig så litet i akt! Här kom Dimitrij Prokofjitj till mig i går ... jag tillstår gärna, att han har en giftig, ondskefull karaktär, och nu drager ni sådana slutsatser därav! ... Ack, du min Gud! Kanske kom han i era ärenden? ... Men sätt er då, far lille, sätt er då för Kristi skull!»

»Nej, han kom inte i mina ärenden, men jag visste att han gick till er ... visste också, varför han gick», svarade Raskolnikov skarpt.

»Visste ni det?»

»Ja ... nå, vad följer därav?»

»Jo, far lille, därav följer, att jag också vet andra saker om er. Jag vet allt. Jag vet också, att ni har varit ute för att hyra er en lägenhet — nattetid, i mörkret, att ni ringde på klockan, talade om blod och rentav gjorde hantverkarna och portvakterna vimmelkantiga ... men på det viset gör ni själv till slut ände på ert förnuft. Ni blir alldeles sinnesförvirrad. Harmen över alla de kränkningar ni lidit av ödet och därefter av polisen kokar inom er och så slår ni åt alla sidor för att få oss att tala, för att på detta vis få rent bord. Alla dessa

283