därför i går hade fått veta, hur saken stod till, gick jag dit i dag. Första gången ... var han ännu inte kommen. En timme senare ... blev jag inte mottagen. Tredje gången ... tog han äntligen emot mig. Jag började att tala om för honom, hur allt hade tillgått. Då började han att springa fram och tillbaka i rummet, och slå sig för bröstet. »Ni rövare», sade han, »vad har ni gjort? Hade jag bara vetat det, hade jag låtit hämta honom med vakten!» Så sprang han ut, ropade på en och annan och talade hemlighetsfullt med dem i ett hörn. Så vände han sig åter till mig. Jag talade om allt för honom, talade också om, att ni inte hade vågat svara mig och att ni inte hade känt igen mig. Då började han åter springa fram och tillbaka och slå sig för bröstet. Då man anmälde er ... sade han: Marsch, bakom brädväggen; sitt alldeles stilla och rör dig inte, vad du än må få höra. Kanhända vill jag fråga dig om något mera. Han gav mig själv en stol och låste in mig. Men när Mikolka kom in, förde han ut mig, strax efter sedan ni hade gått och sade, att han skulle låta hämta mig för att förhöra mig ännu en gång.»
»Förhörde han Nikolaj, medan du var där?»
»Strax efter sedan ni gått, förde han ut mig och först då började han förhöra Nikolaj.»
Mannen bockade sig åter och berörde golvet med fingerspetsarna.
»Förlåt min ondska och baktalan!»
»Gud tillgive dig!» svarade Raskolnikov, och då han hade sagt detta böjde sig mannen åter, men icke så djupt som förut, blott till livbältet, vände sig långsamt om och gick.
»Allt har två sidor ... nu har allt två sidor», återtog Raskolnikov och gick modigare än någonsin ut ur rummet.
»Nu skola vi kämpa med varandra!» sade han med ett hånlöje, under det han gick utför trappan. Men på sin modlöshet tänkte han med förakt och vämjelse.
