»Nå, då ber jag er uttryckligen att stanna här och icke låta mig vara ensam med ... med ... detta fruntimmer. Det är en småsak, men man kan lätt koka ihop, Gud vet vad, jag ville inte gärna, att Raskolnikov skulle kunna säga något åt dem därborta ... Ni förstår, vad jag menar?»
»Ja visst, jag förstår ... jag förstår», inföll Lebesetnikov. »Ni har rätt, ehuru er försiktighet, enligt min mening, går för långt ... men ni har rätt. Om ni så önskar det, stannar jag kvar. Jag ställer mig vid fönstret och skall inte genera.»
Peter Petrovitj satte sig åter mitt för Sonja och såg allvarligt på henne.
»Allra först vill jag bedja er, Sofie Semjonovna, att framföra min ursäkt till er ärade fru mor ... Inte sant, Katerina Ivanovna är ju för er i mors ställe?» började Lushin godmodigt. Man kunde se, att han besjälades av de vänligaste avsikter.
»Ja, hon är mig i moders ställe», svarade Sonja.
»Jag ber er således framföra min ursäkt till henne, ty jag är av omständigheterna hindrad att komma till minnesfesten, oaktat hennes vänliga bjudning.»
»Det skall jag genast säga henne ... nu genast», sade Sonetjka och reste sig.
»Det är inte allt», fortfor Lushin, som log åt hennes naivitet och obekantskap med sällskapslivets fordringar. »Ni känner mig föga, Sofie Semjonovna, om ni tror, att jag för en så obetydlig orsak, som blott rörde mig själv, skulle ha besvärat er med att komma hit. Jag har även något annat att säga.»
Sonja satte sig igen. De grå och regnbågfärgade sedlar, som lågo på bordet, skimrade för hennes ögon. (De grå sedlarna ha ett nominellt värde av femtio rubel och de regnbågfärgade av hundra.) Hon vände bort blicken från dem och såg på Lushin. Det föll henne plötsligt in, huru opassande det var att betrakta andras penningar. I sin förlägenhet såg hon på guldlorgnetten, som Peter Petrovitj höll i sin vänstra hand, sedan riktade hon blicken på den stora guldringen han bar ... till slut beslöt hon att se på honom själv.
Efter en paus fortfor han:
»Jag talade i går ett par ord med den olyckliga Katerina Ivanovna för att övertyga mig om, att hon befinner sig i ett — onaturligt tillstånd, om man kan begagna detta uttryck.»
»Ja, det gör hon», inföll Sonja.
»Eller för att uttrycka mig enklare och begripligare vill jag säga, att hon befinner sig i ett sjukligt tillstånd.»
»Ja ... i ett sjukligt ...»
