Jag är färdig ... men för en man passar det sig verkligen inte ... Måhända vill Amalia Lippewechsel vara mig behjälplig ... Men vad är här att göra?»
»Ja, kom vem som vill! Undersök henne, vem som har lust!» utropade Katerina Ivanovna. »Sonja, vänd ut och in på dina fickor! Se bara? Se, ditt avskum ... tom! Se, här är den andra fickan! Ser du! ... tom!»
Då Katerina Ivanovna vände ut och in på högra fickan, flög plötsligt ett litet papper därifrån och föll ned för Lushins fötter. Alla hade sett det och flera utrop hördes.
Peter Petrovitj lutade sig ned, tog upp papperet med två fingrar från golvet och bredde ut det för alla. Det var en tre gånger hopviken hundrarubelsedel. Peter Petrovitj lyfte upp den, så att alla kunde se den.
»Tjuvkona! Ut ur mitt hus! Polis, polis! Till Sibirien skall hon!» skrek Amalia Lippewechsel.
Från alla sidor hördes utrop. Raskolnikov teg, men tog icke blicken från Sonja. Hon stod ännu nästan medvetslös på samma plats. Men plötsligt rusade blodet till hennes huvud, hon uppgav ett högt rop och gömde ansiktet i händerna.
»Nej ... det är inte jag! ... Jag har inte gjort det! Jag har inte reda därpå!» utropade hon med ett hjärtskärande skri och störtade fram till styvmodern, som tryckte henne hårt och beskyddande intill sig.
»Sonja, Sonja, jag tror det inte ... jag tror det inte!» utropade Katerina Ivanovna och kysste innerligt hennes ansikte och händer. »Skulle du ha gjort något sådant! Vad människorna äro dumma! I veten inte, att hon har ett hjärta av guld. Hon skulle taga något ... hon! Hellre än att begå en synd, skulle hon giva bort sin sista klänning. Sådan är hon! Hon har sålt sig för mina barns skull, för att de inte skulle svälta ihjäl ... Ack, du salige! Ser du ... detta är din minnesfest! Gode Gud, så beskydda henne då ... varför stån I alla där? Rodion Romanovitj, varför beskyddar ni henne inte? Tror även ni, att det är sant? I ären allesammans inte värda så mycket som Sonjas lillfinger. Gud, min Gud, beskydda åtminstone du henne!»
Den stackars Katerina Ivanovnas skrik hade gjort ett starkt intryck på åskådarna. Det stod så mycket elände, så mycket lidande skrivet i hennes avmagrade, av smärtan förvridna ansikte, på hennes torra läppar syntes ännu blodspåren, som hostan framkallat, ur hennes bröst framträngde snyftningar, liknande ett barns jämmer, hennes tillitsfulla, förtvivlade bön om beskydd, allt uppväckte de mest förstockades medlidande. Peter Petrovitj skyndade att trösta henne.
