Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/327

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


med ert handlingssätt ... Varför har ni ställt till allt detta? ... Jag förstår det inte. Jag begriper det sannerligen inte.»

»Vad har jag gjort? Vill ni låta bli att tala i gåtor! Ni har kanske druckit för mycket?»

»Ni har möjligen druckit för mycket, men inte jag. Jag dricker mig aldrig full, ty det strider mot mina grundsatser. Giv akt på mina ord! ... Han har själv med egna händer givit hundrarubelsedeln åt Sofie Semjonovna ... jag såg det, jag svär, att det är sant! Han har själv givit henne pengarna», upprepade Lebesetnikov.

»Ni har visst blivit tokig ... oförskämde tuppkyckling!» utropade Lushin. »Hon står ju själv i egen person framför er. Hon bekräftade ju själv för några minuter sedan, att hon inte fått mer än tio rubel av mig. På vad sätt skulle jag ha givit henne mera?»

»Jag såg det ... jag såg det!» utropade Lebesetnikov. »Ehuru det egentligen inte stämmer överens med mina grundsatser, är jag ändå genast färdig att avlägga ed därpå inför domstolen — ty jag såg, hur ni i hemlighet stoppade sedeln på henne. Jag var en sådan narr, att jag trodde er på detta sätt vilja visa er barmhärtig mot henne. Då hon sade farväl och ni stod bredvid henne i dörren, stoppade ni med vänstra handen sedeln i hennes ficka. Jag såg det.»

Lushin hade blivit blek.

»Hur vågar ni påstå något dylikt!» utropade han fräckt. »Hur kunde ni se sedeln, då ni stod vid fönstret? Ni måste ha drömt. Och till på köpet är ni närsynt. Ni yrar!»

»Nej. Ehuru jag stod på tämligen långt avstånd, såg jag ändå alltsammans. Borta vid fönstret var det visserligen svårt för mig att urskilja sedeln ... det är sant ... men jag vet, att det var en hundrarubelsedel. Ty då ni gav tio rubel åt Sofie Semjonovna, såg jag tydligt, att ni strax därefter tog en hundrarubelsedel från bordet ... Jag stod alldeles bredvid och en aning uppstod hos mig, som gjorde att jag inte glömde, att ni höll sedeln i handen. Ni vek ihop den och dolde den hela tiden i er tillslutna hand. Sedan tänkte jag inte vidare därpå, förrän ni flyttade den från högra till vänstra handen, då ni höll på att tappa den. Då tänkte jag ännu en gång, att ni ville bevisa henne en välgärning utan hennes vetskap. Ni kan föreställa er, så jag spionerade, och jag såg tydligt, hur det lyckades er att gömma sedeln i hennes ficka. Jag såg det tydligt, det svär jag!»

Då Lebesetnikov tystnade, hördes flera förbittrade utrop. Alla de församlade trängde sig omkring Peter Petrovitj. Katerina Ivanovna störtade mot Lebesetnikov.


327