Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/344

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


gränsen eller ej, om jag vågade böja mig ned och upptaga makten eller ej, om jag endast var en svag, darrande varelse eller om jag hade rättighet ...»

»Att döda? ... Om ni hade rättighet att döda?» utropade Sonja och vred sina händer.

»Avbryt mig inte, Sonja, jag ville endast bevisa dig en sak, nämligen att satan hade förlett mig, att han inte förrän efteråt visade mig, att jag inte ägde rättighet därtill emedan jag var precis en sådan mask som alla de andra. Han gjorde bara narr av mig och det var orsaken, varför jag kom till dig. Emottag din gäst! Om jag inte varit en mask, skulle jag väl då ha kommit hit? Hör på, då jag gick till gumman, ville jag bara försöka, om jag kunde göra det.»

»Och likväl mördade du henne ... mördade!»

»Men huru? ... Mördar man väl på sådant sätt? Giver man en människa dödshugget såsom jag gjorde det? Jag skall en annan gång berätta dig, hur jag bar mig åt. Har väl jag dödat den gamla kvinnan ... Mig själv har jag dödat, men inte henne. Stendöd är jag sedan den tiden ... död för evigt! Men det var inte jag utan satan, som dödade käringen. Nu är det nog, Sonja! ... Släpp mig, släpp mig!»

Han stödde armbågarna mot sina knän och lutade huvudet i händerna.

»O, vilka kval!» suckade Sonja.

»Vad är nu att göra, säg mig det!» sade han och lyfte upp huvudet samt såg på henne med ett ansikte, som var förvridet av förtvivlan.

»Vad som är att göra!» ropade hon och sprang upp, under det de tårfyllda ögonen strålade. »Res dig upp!» Hon fattade tag i hans axel.

Han reste sig upp och såg förvånad på henne, som fortfor:

»Gå strax härifrån! Ställ dig vid en korsväg och kyss den jord, du har befläckat? Buga dig sedan inför allt folket mot alla väderstrecken och säg: »Jag har mördat.» Om du det gör, skall Gud giva dig nytt liv ... Vill du gå? Vill du göra det?» frågade hon med darrande röst.

Sedan fattade hon båda hans händer, tryckte dem hårt och såg på honom med en varm blick. Han var helt bestört över hennes plötsliga hänförelse.

»Du tänker således på Sibirien, Sonja? Du vill, att jag skall angiva mig själv?» sporde han dystert.

»Du måste bekänna ditt brott och därigenom rädda din själ ... det skall du göra!»

»Nej Sonja ... jag går inte till dem.»

»Men hur vill du förhålla dig i framtiden? Hur skall du

344