saker och vår stora koffert (på ett eller annat sätt genom bekantskap) till staden... så måste vi likväl också tänka på vår ankomst till St. Petersburg och att man ju icke kan visa sig där de första dagarna utan en skilling i fickan. Jag har redan tillika med Dunetjka beräknat allt på det noggrannaste. Själva resan kostar icke mycket. Till järnvägen från oss är det endast nittio verst och vi ha i varje fall redan träffat avtal om körseln med en bonde. Resten av vägen åka vi därefter med friskt mod i tredje klass, så att jag icke endast hoppas, utan är alldeles säker på att kunna sända dig trettio rubel. Men nu får det vara nog. Två hela ark papper har jag fyllt på alla kanter, det är icke rum för mera. Men så hade ock en massa händelser hopat sig! Nu, min dyre Rodja, omfamnar jag dig. Lev väl till vårt nära förestående återseende. Jag giver dig min bästa, moderliga välsignelse. Behåll din syster lika kär; älska henne, som hon älskar dig, och kom ihåg, att hon har dig oändligt kär, långt kärare än sig själv. Hon är en ängel, men du, Rodja, du är vårt allt... vårt hopp, vårt stöd. Om endast du är lycklig, så äro vi det också. Beder du ännu till Gud, Rodja, som förut, och tror du även på skaparens och vår återlösares godhet? Jag är rädd för, att den nya vantron har slagit rot i ditt hjärta! Om det så är, vill jag bedja för dig. Minns du ännu, min älskade son, då du, medan din fader levde, satt på mitt knä och framstammade dina böner; hur lyckliga voro vi icke då! Lev nu väl eller rättare... på återseende! Jag omfamnar dig innerligt, innerligt och kysser dig otaliga gånger.
Din i döden
Pulcheria Raskolnikova.»
Nästan hela tiden medan Raskolnikov läste, var hans anlete
vått av tårar. Men då han hade slutat, var han blek, med
krampaktigt förvridna drag och ett elakt, bittert uttryck kring
munnen. Han borrade ned ansiktet i sin tunna, gamla kudde
och satt länge, länge försjunken i tankar. Hans hjärta
klappade häftigt och i hans själ sjöd och brusade det. Till sist blev
det honom för kvalmigt och trångt i den ruskiga kammaren.
Både tankar och ögon ville ha spelrum. Han gick ut. Nu var
han icke rädd för att möta någon. Han tänkte alls icke på det.
Han valde vägen åt Vassilij-Ostrov till, längs W.-prospektet.
Men efter sin vana gick han utan att akta på vägen, under det
han talade för sig själv, än sakta, än tämligen högt, så att
han ledde de förbigåendes uppmärksamhet på sig. Många höllo
honom för berusad.
