på ett helt annat sätt. Med Svidrigailov förestår måhända också en strid ... Svidrigailov är kanske en utväg; men Porphyrins — det är åter en annan sak.
»Alltså har Porphyrius ändå själv förklarat för Rasumichin allt detta, har psykologiskt förklarat det. Han har åter varit framme med sin fördömda psykologi! Porphyrius? Skulle han trott ett enda ögonblick, att Mikolka var den skyldige ... efter allt det som förefallit dem emellan den där gången ... mellan fyra ögon ... före Mikolkas ankomst ... för vilken det inte kunde givas något enda skäl än just detta enda? (Raskolnikov hade under de sista dagarna låtit uppträdet med Porphyrius noggrant passera revy i sin hjärna.) Sådana ord hade yttrats, sådana åtbörder förekommit, sådana blickar växlats, åtskilligt hade framförts med en sådan ton — att en sådan som Mikolka (vilken Porphyrius för övrigt hade genomskådat vid hans första ord och rörelse) inte varit i stånd att rubba den grundval, varpå Porphyrius hade byggt sina bevis.»
Se, se! ... Också Rasumichin hade misstänkt honom! Uppträdet i korridoren under lampan hade verkat på honom. Och så sprang han strax till Porphyrius ... varför hade han lett honom på villospår och vänt hans uppmärksamhet på Mikolka? Bestämt hade han något hemligt skäl därtill ... men vilket? Sedan den där morgonen hade en lång tid förflutit ... alltför lång tid och han hade sedan dess varken hört eller sett något av Porphyrius. Nå, så mycket sämre! ... Raskolnikov tog sin mössa och ämnade gå ut. I dag kände han sig för första gången på lång tid fullt redig. »Med Svidrigailov måste jag komma på det klara», tänkte han, »och det så fort som möjligt och till vilket pris som helst; han väntar för övrigt, som det tycks, att jag skall komma till honom.» I detta ögonblick kände han ett sådant hat uppstiga i sitt hjärta, att han kunnat döda dem båda: Svidrigailov och Porphyrius. Åtminstone kände han, att om han nu icke vore i stånd därtill, skulle han framdeles kunna göra det. »Vi få se, vi få se!» utropade han.
Knappast hade han öppnat dörren förrän han stötte emot Porphyrius själv, som var i begrepp att besöka honom. Raskolnikov kände sig i första ögonblicket som förstenad, men eget nog, sedan första överraskningen var över, kände han ingen fruktan för Porphyrius. Han var på sin vakt och höll sig beredd. »Detta är måhända upplösningen! Varför kommer han hitsmygande som en katt, så tyst att jag inte hörde honom? Kanske har han lyssnat?»
»En sådan gäst hade ni väl inte väntat?» utropade Porphyrius skrattande. »Jag har länge föresatt mig att besöka er.
364
