»Ack, Rodion Romanovitj, kan ni då inte inse, vilket uppseende det skulle göra, om ni komme av er själv just nu, då en annan tagit hela förbrytelsen på sig. Jag lovar er med en helig ed, att jag därborta skulle ställa så till, att er angivelse skall synas komma alldeles oväntat. Hela den här psykologin stryker jag ut och mina misstankar förvandlar jag till noll, så att er förbrytelse kommer att se ut som sinnesförvirring, ty så är ju även förhållandet. Jag är en ärlig människa, Rodion Romanovitj, och håller mitt ord.».
Raskolnikov hängde tyst och dyster huvudet, han var länge försjunken i tankar, därefter hånlog han. Men denna gång var hans leende milt och fullt av smärta. »Ack, det tjänar till intet!» sade han i det han icke mer tycktes förställa sig för Porphyrius. »Det lönar ej mödan! Jag ... jag vill inte alls ha er rabatt.»
»Det fruktade jag!» utropade Porphyrius ivrigt, »det var jag mest rädd för. Jag nästan anade, att ni skulle försmå vår rabatt.»
Raskolnikov såg full av smärta frågande på honom.
»Nej, nej, ni får inte förakta livet så», fortfor Porphyrius ... »ni har ännu ett stort förråd därav. Varför skulle ni inte begagna er av rabatten, varför inte? Ni är en mycket otålig människa!»
»Vad är det jag har ett så stort förråd av?»
»Av liv. Är ni en profet, vad vet ni egentligen? Söken och I skolen finna! Här, just här, har Gud väntat er. Och den håller inte evigt, denna kedja ...»
»Alldeles, en del av evigheten rabatteras ju», hånade Raskolnikov.
»Hur är det, fruktar ni måhända den borgerliga vanäran? Kanske är det så, utan att ni själv vet det ... ni är ännu så ung. Ni tillhör ej dem, som äro rädda eller skämmas för ett öppet erkännande.»
»Vad bryr jag mig därom!» viskade Raskolnikov föraktligt.
Han reste sig, som om han ämnade gå ut, men satte sig åter i synbar ångest.
»Det kunde jag förstå! Men ni saknar tillit till människorna och tror kanske, att jag på ett grovt sätt vill ställa mig in hos er. Hur länge har ni levat på det hela taget? Vad vet ni egentligen. Där har han ånyo gått och snott ihop en teori och skäms nu över, att han misslyckats och att inte utgången blivit originell nog. Ni har begått en nedrighet, det är sant. Därför är ni ännu inte en hopplös skurk. Så farligt är det inte. Länge har ni inte plågat er med saken. I första
