inte tro mig, Rodion Romanovitj. Ni bör på det hela alldeles inte lita på mig ... det är nu en gång min lott att alltid bliva misstrodd. Slutligen vill jag endast tillägga följande: om jag är en lögnare eller en ärlig människa, det skall ni snart, hoppas jag, själv komma i tillfälle att bedöma.»
»När ämnar ni arrestera mig?»
»Halvannan dag eller två kan jag giva er. Tänk er för, bed till Gud, att han upplyser er. Det är verkligen det fördelaktigaste för er själv ... det fördelaktigaste.»
»Jag kunde rymma min väg», sade Raskolnikov med ett egendomligt leende.
»Nej, det gör ni inte. En bonde skulle strax giva sig i väg. En nutidsmänniska, en främmande tankes tjänare, som bara har förmåga att tro, vad andra låta honom tro, skulle handla på samma vis. Men ni, ni tror ju inte mera på er teori ... varför skulle ni då fly? Och vad skulle ni vinna med er flykt? Att rymma är svårt och mödosamt. Men ni behöver framför allt liv, en politisk ställning, en passande luft ... och det skulle inte vara någon passande luft för er. Giv er i väg, ni kommer snart tillbaka frivilligt. Oss kan ni inte mera undgå. Om jag arresterar er nu, kommer ni att sitta en, två, högst tre månader, sedan kommer ni av er själv och tänk på, vad jag säger ... kommer måhända er själv ovetande. En timme före vet ni kanske inte, att ni står i begrepp att avgiva en fullständig bekännelse. Ja, jag är fullkomligt övertygad om, att ni efter moget övervägande beslutar er »att taga er skuld på er». Nu tror ni det naturligtvis inte, men ni skall till slut inse, att det är det bästa, som ni kan göra, ty lidandet, Rodion Romanovitj, är en helig sak. Bry er inte om, att jag är så tjock, det har intet att skaffa med saken, jag har allt reda på åtskilligt. Skratta inte! Mikolka har rätt ... i lidandet ligger en idé ... Nej, ni rymmer inte.»
Raskolnikov reste sig upp och tog sin mössa. Porphyrius Petrovitj reste sig också.
»Har ni lust att promenera? Det blir en vacker afton, om vi ej få åskväder. Luften behöver avkylas.»
Han tog också sin mössa.
»Inbilla er bara inte, Porphyrius Petrovitj, att jag avlagt en bekännelse i dag», sade Raskolnikov med dyster envishet. »Jag har hört er med nyfikenhet, men har ingenting békänt ... tro inte det.»
»Nej, visst inte, det skall jag nog komma ihåg ... se bara, så han darrar. Var inte orolig, ske er vilja. Promenera nu, men inte alltför länge, om jag får be! Jag har, det är sant, ännu en liten anhållan att framställa», tillade han med låg
