rum syntes också en gosse med ett litet positiv och en adertonårig flicka i randig klänning och tyrolerhatt. I trots av de sångare, som uppträdde i salen, sjöng också hon med hes altröst en gatvisa.
»Nu är det nog», avbröt henne Svidrigailov vid Raskolnikovs inträde.
Flickan upphörde att sjunga och kvarstod i vördnadsfull förbidan.
»Hallå, Filip, ett glas!» utropade Svidrigailov.
»Jag vill inte dricka något vin», sade Raskolnikov.
»Som ni vill, jag menade inte heller er. Drick, Katja! I dag behöver jag dig ej mera. Du kan gå.» Han gav henne ett stort glas vin och lade en rubel på bordet. Katja drack vinet, tog sedeln, kysste Svidrigailovs hand och lämnade rummet, följd av gossen. De hade båda blivit upphämtade från gatan. Ehuru Svidrigailov endast varit en vecka i Petersburg, var han redan hemmastadd på detta ställe, där han stundom tillbragte hela dagar. Det var ett smutsigt, eländigt värdshus, som icke ens kunde tillfredsställa de ringaste anspråk.
»Jag ämnade mig just till er», sade Raskolnikov, »men varför jag gick den här vägen över Hötorget kan jag inte förstå. Jag brukar aldrig gå den här vägen. Vanligtvis går jag till höger från Hötorget. Vägen till er går icke heller förbi här. Icke desto mindre stöter jag plötsligt på er här. Det är då besynnerligt.»
»Varför säger ni inte så gärna, att det är ett underverk?»
»Därför att det kanske bara är en tillfällighet.»
»Vad de där människorna ändå äro löjliga. I själ och hjärta tro de på underverk, men vilja inte tillstå det. Ni själv! Ni säger ju: »kanske är det bara en tillfällighet». Lika fega att tillstå sin mening äro de alla. Ni kan inte föreställa er det, Rodion Romanovitj. Med er är det något helt annat, ni har er egen mening och är inte feg nog att förneka den. Redan därför har ni väckt min nyfikenhet.»
»Inte genom något annat?»
»Det är ju tillräckligt.»
Svidrigailov var synbart rörd, ehuru obetydligt, han hade endast druckit ett halvt glas vin.
»Men ni sökte ju upp mig förrän ni visste, om jag hade vad ni kallar en egen mening.»
»Ja, då var det något helt annat. Var och en har sitt sätt. Vad underverket angår måste jag säga er, att ni de sista två, tre dagarna tycks ha gått i sömnen. Jag har ju själv anvisat er detta värdshus. Det var således intet underverk, att ni kom hit. Jag har till och med beskrivit vägen för er och uppgivit
