skrattade Svidrigailov. »Jag kan berätta en utomordentligt intressant tilldragelse, som ännu inte är utspridd och som just sammanhänger med min svaghet för barn.»
Så följde en utförlig berättelse om några scener från en danslokal av sämsta slag, varest han hade sammanträffat med en fru och hennes dotter, vilka båda voro komna från landet och av missförstånd råkat förirra sig dit. Även här spelade de smutsiga enskildheterna huvudrollen. Han slutade därmed, att han gjort dessa båda lantbors bekantskap, hade följt dem hem och var särdeles ärad och aktad av dem, »de taga emot mig med förtjusning och anse för en stor ära, att jag besöker dem. Om ni vill, så kunna vi besöka dem... dock inte nu!»
»Förskona mig från era smutsiga, nedriga historier, ni liderlige, gemene vällusting!»
»Nej, se på Schiller, vår Schiller, ha, ha, ha! Où va-t-elle, la vertu, se nicher? Vet ni vad? Jag har med avsikt berättat dylika historier för er, bara för att få höra era utrop; det är en sann njutning!»
»Det tror jag nog, jag förefaller mig själv löjlig», mumlade Raskolnikov hånande.
Svidrigailov skrattade av full hals. Slutligen ropade han på Filip, betalade och stod upp.
»Nå, det tycks, som om jag druckit väl mycket ... assez causé!» sade han ... »en sann njutning!»
»Det tror jag nog!» ropade Raskolnikov, likaledes uppstigande, »för en sådan avskyvärd vällusting som ni måste det vara särdeles angenämt att få berätta sådana smutsigheter, helst som ni står i begrepp att utföra något alldeles dylikt ... en sann njutning, åtminstone för en sådan människa som ni ... det är upprörande.»
»Ah, menar ni det?» svarade Svidrigailov med någon förvåning, i det han betraktade Raskolnikov. »Begriper gör ni ... förstår åtskilligt ... för övrigt har jag glömt ... ni kan också utföra åtskilligt. Men nu är det nog. Jag beklagar uppriktigt, att jag inte längre kan underhålla mig med er; men ni skall ej slippa undan mig ... vänta bara ...»
Svidrigailov lämnade värdshuset, Raskolnikov följde honom. Svidrigailov var blott föga berusad och hans rus dunstade bort på några minuter. Han måtte haft något i görningen, någonting mycket viktigt. Han rynkade pannan. Någonting upprörde och oroade honom. Emot Raskolnikov hade han under de sista minuterna blivit helt annorlunda, fräckare och hånfullare. Denne märkte det och blev orolig. Svidrigailov
392
