Säg: gör det ... och jag skall göra det. Allt vill jag göra, även det omöjliga. Vad ni tror, det vill även jag tro. Jag kan allt, allt! Se inte på mig på det sättet. Vet ni ej, att ni dödar mig ...!»
Hans rörelse var så stark, att han nästan höll på att falla i vanmakt. Dunja sprang upp och rusade mot dörren.
»Öppna, öppna!» ropade hon. »Öppna! Finns ingen därute, som hör mig?»
Svidrigailov hade emellertid lugnat sig och reste sig nu från sin plats. Ett elakt och hånfullt leende vanställde hans ansikte.
»Ingen är hemma», sade han i långsam ton. »Värdinnan har gått ut och ni ropar förgäves. Ni retar upp er till ingen nytta.»
»Var är nyckeln? Gemene usling, öppna genast dörren!»
»Jag har tappat nyckeln och kan inte finna den.»
»Ah ... således vill ni bruka våld!» utropade Dunja, blek som döden, och flydde till ett hörn, där hon hastigt drog ett närstående bord framför sig. Hon skrek ej, men ögonen voro som fastvuxna vid hennes bödel och hon gav uppmärksamt akt på honom. Svidrigailov rörde sig ej. Han stod mitt emot henne i andra ändan av rummet. Han var ännu blek och det hånfulla leendet lekte ännu på hans läppar.
»Ni talade nyss om att bruka våld, Avdotja Romanovna. Om jag verkligen har för avsikt att göra det kan ni väl föreställa er, att jag tagit mina försiktighetsmått. Sofie Semjonovna är inte hemma. Fem stängda rum skilja er från Kapernaumovs bostad. Jag är allra minst dubbelt så stark som ni och har intet att frukta, ty ni kan efteråt inte ens beklaga er; eller vill ni förråda er bror? Ingen skulle tro er. Ty i vilken avsikt skulle väl en ung flicka besöka en ensam man i hans bostad. Till och med om ni skulle uppoffra er bror, kunde ni ingenting bevisa.»
»Skurk!» viskade Dunja med avsky.
»Gärna för mig! Efter min personliga övertygelse har ni alldeles rätt ... mitt uppförande är nedrigt. Jag kan försäkra er, att ni inte alls behöver hysa några samvetsskrupler, om ni skulle besluta er för att ... frivilligt rädda er bror. Ni har i så fall endast böjt er för omständigheterna ... för övermakten, om ni nödvändigt vill begagna er av det uttrycket. Tänk noga efter! Er broders och moders öde vilar i era händer. Jag skall vara er slav ... hela mitt liv ... här vill jag vänta.»
Svidrigailov satte sig på soffan ett litet stycke från Dunja. Hon kunde ej hysa någon tvekan rörande det beslut han fattat. Dessutom kände hon honom ...
402
