Han började frysa och under en minut såg han med en viss nyfikenhet, liksom frågande, ned i Nevans mörka vatten. Men snart blev det honom för kyligt och han vände sig om och tog riktningen mot ... *prospektet. Han hade redan gått ett långt stycke fram efter det ändlösa *prospektet, stapplande mot de framspringande trätrapporna, men tröttnade icke att söka något på *prospektets högra sida. Han hade en gång, då han rest förbi, lagt märke till ett stort värdshus i en träbyggning, namnet var, om han rätt kom ihåg, någonting likt Adrianopel. Riktigt, han hade icke misstagit sig. Värdshuset var i denna öde trakt en så framstående punkt, att man till och med i djupaste mörker icke kunnat förfela det. Han befann sig framför ett långt, av ålder svartnat trähus, i vilket trots den sena timman ännu ljus lyste och människor rörde sig fram och tillbaka. Han gick in och frågade en i korridoren sittande, sluskigt klädd uppassare, om han kunde få ett enskilt rum. Uppassaren mönstrade honom och förde honom genom korridoren till en trång, liten kammare, som låg inklämd under en trappa. Något annat fanns ej ledigt; alla voro upptagna. Upppassaren såg frågande på honom.
»Kan jag få te?» frågade Svidrigailov.
»Ja.»
»Vad har ni mera?»
»Kalvstek, brännvin och all möjlig slags kall mat.»
»Giv mig kalvstek och te.»
»Ingenting annat?» frågade uppassaren med någon förvåning.
»Nej, nej.»
Karlen avlägsnade sig med sviken förhoppning.
»Det här stället borde jag förr haft reda på», tänkte Svidrigailov. »Sannolikt ser jag ut, som om jag nyss anlänt från ett kafé chantant och där upplevat några äventyr. Det skulle vara intressant att ha reda på, vad det är för människor, som komma hit och som bruka tillbringa natten här.»
Han tände ett ljus och såg sig om. Rummet var så litet, att det till och med var för lågt för hans längd. Det hade blott ett fönster. Sängen var smutsig. Ett målat bord och en stol upptogo nästan hela rummet, väggarna utgjordes av hoptimrade bräder, beklädda med trasiga tapeter av en obestämd färg. En del av väggen och taket sluttade, men det var trappans skull. Svidrigailov ställde ljuset på bordet, satte sig på sängen och försjönk i djupa tankar. En underlig, oavbruten viskning i grannens rum väckte slutligen hans uppmärksamhet. Han reste sig upp, höll handen för ljuset och såg en springa, genom vilken ljussken inträngde. Han såg genom springan och varseblev i ett annat litet rum två män, av vilka den ene
