Plötsligt föll det honom in, att han i dag före sitt attentat mot Dunetjka hade anbefallt Raskolnikov att anförtro systern i Rasumichins vård. »Antagligen gjorde jag det, som också Raskolnikov insåg, endast för att förarga mig själv. Han är en skälm, den där Raskolnikov! Har lagt mycket på sina skuldror, har genomgått mycket. Om han kan draga sig ur klämman, kan det kanske bliva något av honom. Emellertid hänger han alltför mycket fast vid livet. I den punkten äro de alla ... fega stackare. Fan i våld med dem, vad angår det mig, må han göra, vad han behagar!»
Han kunde icke somna. Tid efter annan visade sig Dunetjkas gestalt för honom och han genombävades av en rysning. »Nej, bort med henne», tänkte han, »hellre allt annat. Hur besynnerligt och löjligt är det inte, att jag aldrig känt hat mot någon, inte ens känt något behov av att hämnas på någon. Är det inte ett dåligt, mycket dåligt tecken! Ej heller har jag varit någon vän av split och strid, råkar sällan i vrede ... även det är ett dåligt tecken. Och vad har jag inte lovat henne allt ... fy tusan! Och ändå hade hon kanske kunnat göra mig till en annan människa ...» Han tystnade och bet tillsammans tänderna. Dunetjkas bild trädde åter fram för honom, sådan hon stod där efter det första skottet dödsblek och darrande med sänkt revolver; han hade kunnat gripa henne två gånger och hon skulle ej förmått röra en hand till sitt försvar. Hade han icke själv väckt henne till besinning. Han erinrade sig, huru han i detta ögonblick verkligen känt medlidande för henne, huru hans hjärta sammanpressats av smärta ... »Ah! ... Bort för tusan, bort med dessa tankar, bort, bort! ...»
Han började förlora medvetandet. Han föll i en orolig slummer och feberrysningarna övergåvo honom. Plötsligt tyckte han, att något sprang över hans hand, och strax därpå sprang det över det ena benet. Han spratt till. »Det var väl en råtta», tänkte han. »Det kommer sig naturligtvis därav, att jag har låtit köttet stå på bordet ...» han kände ej den ringaste lust att stiga upp och jaga bort den. Men plötsligt kände han åter något, som sprang över benet. Han sprang upp och tände ljus. Darrande av feberrysningar lutade han sig över sängen, men kunde ingenting se. Sedan ryckte han till sig täcket och skakade det, och då hoppade en råtta på lakanet. Han fångade den; men den sprang ej ned från sängen, utan for omkring i sicksack, smög sig mellan hans fingrar och tog slutligen sin tillflykt under huvudgärden. Han kastade undan huvudkudden och tyckte genast, att ett föremål sprang
