EPILOG
I.
Vi äro i Sibirien.
Vid den ödsliga stranden av en stor flod ligger en stad, som utgör en av medelpunkterna i den ryska administrationen. Staden har en fästning och i fästningen är fängelset beläget. Raskolnikov, som blev dömd till andra klassens straffarbete, har redan tillbringat nio månader i detta fängelse. Sedan den dag han begick sin förbrytelse, har ett och ett halvt år förflutit.
Domstolens undersökning av hans brott försiggick utan några egendomliga omständigheter. Brottslingen redogjorde klart och tydligt för sitt brott; han glömde ingen enda detalj och försökte ej att förmildra den ringaste omständighet till fördel för sig. Förklarade hemligheten rörande panten. Den lilla träbiten med metallplåten, som man funnit i den dödas hand. Talade om, huru han tagit nyckeln från den mördade, beskrev denna nyckel, kofferten och dess innehåll, löste gåtan om mordet på Lisaveta, berättade, huru Koch och studenten anlänt och bultat på dörren, upprepade allt vad de sagt till varandra och talade om, huru han själv sprungit utför trappan, medan han lyssnade till Mikolkas och Mitkas rop. Och till slut visade han stenen bakom muren vid Vosneszenski-prospektet, under vilken tjuvgodset låg gömt. Domarna och åhörarna förvånade sig allra mest över, att han gömt smyckena och penningarna utan att draga den minsta fördel av dem; men i synnerhet föreföll det dem underligt, att han ej hade den minsta reda på vad eller huru mycket han tagit. Den omständigheten, att han ej öppnat pungen för att räkna penningarna, föreföll dem alldeles osannolik. Det fanns i pungen trehundrasjutton rubel och tjugotre kopek. De översta, värdefullaste, hade lidit mycket av fukten under stenen. De trodde,
