och dottern började slutligen bliva ängslig över hennes tystnad rörande detta ämne. Hon beklagade sig icke ens, att hon ej erhöll några brev från honom, ehuru hans brev, då de bodde i provinsen, voro hennes största glädje. Den tanken uppsteg hos henne, att modern kanske anade något förskräckligt och fruktade att få veta något ännu mera förskräckligt. I alla fall insåg Dunja, att Pulcheria Alexandrovna icke var i full besittning av sitt förstånd.
Några gånger vände sig samtalet så, att det var omöjligt att undvika nämna, var Rodja nu befann sig. Men då hon erhöll ett undvikande och otillfredsställande svar, blev hon med ens mycket bedrövad, sorgsen och tyst, och detta varade mycket länge. Snart insåg Dunja, att det var svårt att konsekvent fasthålla vid alla dessa osanningar och beslöt att fullständigt tiga rörande denna sak. Men det syntes allt tydligare, att den stackars modern anade något förfärligt. Dunja påminde sig även, att brodern omtalat, att modern lyssnat till hennes tal i sömnen natten före den ödesdigra dagen efter mötet med Svidrigailov. Kanske uppsnappade hon då något av hemligheten. Efter långa dagars och veckors sorgsen tystnad kunde den sjuka ofta överfallas av en hysterisk livlighet. Vid sådana tillfällen talade hon oupphörligt om sin son och om sina framtidsförhoppningar. Stundom voro hennes fantasier högst besynnerliga. De höllo med henne, jakade till allt ... kanske insåg hon, att de ej ville motsäga henne ... hon talade, talade ...
Fem månader efter förbrytarens självanklagelse fälldes domen. Rasumichin besökte ofta i fängelset sin vän. Sonja gick också dit. Slutligen måste de skiljas. Dunja trodde icke. att det skulle bliva för alltid, och Rasumichin instämde med henne. Den senares ungdomliga och livliga huvud hade uppgjort en plan, varigenom det skulle bliva honom möjligt att under loppet av tre eller fyra år lägga grund till en förmögenhet, att hopspara en summa penningar och flytta till Sibirien, där det fanns en rik jordmån och brist på arbetare, intelligens och kapital. Där, i samma stad som hyste Raskolnikov, ville han bosätta sig och tillsammans med Rodja börja ett nytt liv. Vid avskedet gräto de alla. Raskolnikov hade under de sista dagarna varit mycket tankfull och orolig för modern. Det gjorde Dunja bekymrad för honom. I Sonjas sällskap var han alltid tyst och sluten. Hon hade redan för länge sedan gjort sig resfärdig med tillhjälp av de penningar, hon fått av Svidrigailov, och var beredd att medfölja den avdelning fångar, till vilken Raskolnikov hörde. De hade aldrig talat därom, men
