brydde du dig om att hantera yxan? Det var ej något passande arbete för dig.»
I andra veckan av fastan var det hans tur att förbereda sig till åtnjutande av altarets sakrament tillsammans med de kamrater, som voro i hans avdelning. Han gick regelbundet i kyrkan i sällskap med de övriga. Av en eller annan orsak, han visste ej själv varför, uppstod en gång en strid, och de utbröto alla i harm över honom.
»Du är en gudsförnekare!» utropade de. »Du tror icke på Gud! Du borde slås ihjäl!»
Han hade aldrig talat med dem om Gud och likväl ville de döda honom som en gudsförnekare. Han teg och motsade dem ej. En av tukthusfångarna ville i sitt raseri kasta sig över honom. Han väntade lugnt och tyst, utan att en muskel rördes i hans ansikte. Fångvaktaren kom just i lagom tid ... eljest hade blod flutit.
Ännu en fråga kunde han icke besvara. Varför höllo alla så mycket av Sonja? Hon smickrade dem ej och hon träffade dem högst sällan, då hon kom för att på några minuter besöka honom. Men likväl var hon känd av alla; de visste, att hon hade följt honom, visste hur hon levde och var hon bodde. Hon gav dem inga penningar och gjorde dem ej några tjänster. Endast en gång vid julen gav hon kakor åt alla fångarna.
Men snart uppstod mellan dem och Sonja ett innerligare förhållande. Hon skrev brev för dem till deras anförvanter. Och när hon visade sig på arbetsplatsen för att besöka Raskolnikov eller mötte en avdelning fångar, avtogo de sina mössor och hälsade henne: »Mor lilla, Sofie Semjonovna, vår kära barmhärtiga mor lilla.» Så benämnde de råa tukthus fångarna den lilla magra varelsen. — De gingo också till henne för att bliva helbrägdagjorda.
Raskolnikov måste ligga på sjukhuset under hela den sista veckan i fastan och påskveckan. Då han blev bättre, kom han tydligt ihåg en av de feberdrömmar han haft. Han hade drömt, att hela Europa blev hemsökt av en obekant pest, som aldrig förr rasat på något ställe, en pest, som kom från Asien och utbredde sig över hela Europa. Alla skulle omkomma med undantag av några få utvalda. Ett egendomligt slag av trikiner skulle visa sig, mikroskopiska varelser, som skulle intränga i människans kropp. Men dessa varelser voro andar, begåvade med förnuft och vilja. De människor, som undfått dem, skulle genast bliva vansinniga eller besatta. Men aldrig ansågo de sig så kloka eller voro så övertygade om sanningen av sina
