»Det kan visserligen vara riktigt, att hennes liv är skadligt för mänskligheten», gentog officeren, »men så ha vi ju naturlagarna.»
»Åh, min vän, liksom man ej kunde korrigera naturlagarna eller giva dem den rätta riktningen, annars skulle vi ju drunkna i fördomar. Då kunde det ju inte längre finnas en enda ’stor man’. Man talar om plikt, om samvete — jag vill ju inte säga någonting mot plikt och samvete — men vad förstå vi därmed? Vänta, jag vill göra dig ännu en fråga, hör på!»
»Nej, vänta litet, jag vill först göra dig en fråga, hör på!»
»Nå!»
»Du pratar och sladdrar så mycket om allt det där, men skulle du själv vilja döda den gamla eller inte?»
»Inte jag, det förstår sig! Jag talar om rättvisan överhuvud... Det handlar inte om mig...»
»Men det är min åsikt, att om du inte själv vill göra det, så kan det ej heller bliva något tal om rättvisa!... Kom, så spela vi ännu ett parti!»
Raskolnikov var förfärligt upprörd. Visserligen var allt vad han hört mycket vanliga och så gängse rådande ungdomliga tankar och åsikter, om också i en annan form och om andra ämnen. Men varför skulle han just nu komma att åhöra ett dylikt samtal och höra dylika tankar, då alldeles liknande tankar rörde sig i hans eget huvud; och huru kom det sig, att han just nu, då han hade gått från den gamla i dessa tankar, skulle råka att få höra detta samtal?... Detta sammanträffande föreföll honom beständigt så betydelsefullt; ett skenbart obetydligt samtal på ett serveringsställe hade den största inverkan på honom för den vidare utvecklingen av hans öde, såsom om det verkligen varit en förutbestämning, en fingervisning...
— — — — — —
Då han var hemkommen från Hötorget, kastade han sig på soffan och blev sittande en hel timme utan att röra sig. Under tiden mörknade det; något ljus hade han icke, i alla händelser hade det väl också knappt fallit honom in att tända det. Han kunde aldrig påminna sig, om han den gången hade tänkt på något eller ej. Slutligen började han ånyo känna det förra feberaktiga tillståndet återvända, han frös, och det föll honom in, att han lika gärna kunde lägga sig på soffan. Snart föll han i en djup, blytung sömn.
Han sov ovanligt länge och utan att drömma. Nastaszja, som kom in andra morgonen vid tiotiden, kunde knappt väcka honom. Hon hade med sig te och bröd åt honom. Teet var även denna gång förut utdraget och i hennes egen tekanna.
