saknar yxan och börjar söka, ropa — då kunde man allt fatta misstanke eller det var åtminstone grund till misstanke.
Men det var idel småsaker, som han varken brydde sig om eller hade tid att tänka på. Han tänkte på huvudsaken och sköt bisakerna åt sidan till den tidpunkten, som skulle avgöra allt. Men detta, avgörandet, syntes honom ännu alltid omöjligt. Han kunde t. ex. aldrig föreställa sig, att han någonsin skulle upphöra att blott tänka därpå och att han helt enkelt skulle stå upp och gå dit... Till och med provet på sitt företag (det vill säga besöket, som han gjort, för att rekognoscera terrängen) var endast ett försök, icke något, som han verkligen tänkte utföra. Han tänkte inom sig: Jag skall gå dit en gång och se efter, vad det tjänar till att tänka på! och riktigt, han hade icke kunnat stå ut därmed, han hade vämjts och fasande för sig själv sprungit därifrån. Men det syntes dock, som om han nu redan hunnit till slut med hela analysen och den grundliga undersökningen av sakens moraliska sida. Hans bevisföring var så skarp som en rakkniv och själv kunde han icke längre finna några överbevisade invändningar. Men i detta avseende litade han dock icke fullkomligt på sig själv utan sökte egensinnigt och oupphörligt efter nya motskäl, om ock endast av mindre betydelse; och han jagade efter dem, som om någon tvingade eller nödgade honom därtill. Men den sista dagen, som hade kommit så oväntat och skulle avgöra allt, inverkade nästan mekaniskt på honom. Det var, som om någon toge honom vid handen och droge honom med sig, oemotståndligt, blint, med övernaturlig kraft, alldeles som om han med en flik av sin dräkt råkat i en maskin, som började draga honom med sig.
I början — för övrigt redan långt förut — sysselsatte honom den frågan: Varför bliva nästan alla förbrytelser så jämförelsevis lätt upptäckta och varför är det så lätt att komma alla förbrytare på spåren? Han kom småningom till flera intressanta slutledningar och enligt hans åsikt låg den förnämsta orsaken icke så mycket i den materiella omöjligheten att dölja förbrytelsen som mycket mer i förbrytelsen själv. Hos nästan varje förbrytare slappas nämligen i förbrytelsens ögonblick till en del vilje- och tankekraften, i vilkas ställe ett barnsligt, förvånansvärt lättsinne inställer sig och just i det ögonblick, då omdömeskraft och skarpsinnighet äro mest av nöden. Det var hans övertygelse, att denna förslappning i omdömes- och viljekraften överfaller människorna som en sjukdom, småningom tilltager och når sin höjdpunkt kort före förbrytelsens utförande, att den vidare alltefter individualiteten varar under själva förbrytelsen och ännu någon tid efteråt för att
