Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

nu gått miste om!» mumlade han, i det han av en slump kommit att stanna just utanför den öppna dörren till gårdskarlens bostad. Plötsligt ryckte han till. Inne i gårdskarlens kammare, två steg ifrån honom, till höger under bänken blixtrade något honom i ögonen... Han såg sig omkring... ingen fanns i närheten. Han smög sig in på tå, steg ned för de två trappstegen och ropade sakta på gårdskarlen. — Riktigt, han var icke hemma! Kanske någonstädes i närheten, på gården, ty dörren stod på vid gavel! Han rusade fram till bänken, drog fram yxan (det var en yxa), som låg bland några vedträn, hängde den genast, innan han gick ut, i öglan, stack bägge händerna i fickan och trädde ut i portgången.

Ingen hade sett honom! »Vad det skarpsinniga förståndet icke förmår, det gör händelsen — djävulen», tänkte han och skrattade egendomligt. Denna omständighet gav honom nytt mod.

Lugn och sansad fortsatte han sin väg utan att skynda för att icke väcka någon misstanke. Han gav föga akt på dem han mötte, undvek till och med att se på deras ansikten och sökte själv komma fram så obemärkt som möjligt. Då kom han plötsligt att tänka på hatten. — »Herre Gud!... I förrgår hade jag ju pengar, varför bytte jag inte bort den mot en mössa!» Han utbröt i förbannelser.

Då han gick förbi en butik, blickade han in med ena ögat och såg på det där befintliga vägguret, att klockan endast felade tio minuter i sju. Han måste skynda sig, men på samma gång taga en omväg för att närma sig huset från andra sidan...

Förr, då han gick igenom allt för sig själv i tankarna, trodde han, att han skulle vara mycket rädd; men nu räddes han knappt, kände nästan icke ett spår av rädsla. Det var helt andra tankar, som nu, ehuru endast för kort tid upptogo honom. Då han gick förbi Jussupov-trädgården, höll han i tankarna på med att uppsätta stora fontäner och tänkte på, hur svalkande luften är i deras närhet. Denna tankegång förde honom slutligen till den övertygelsen, att det vore mycket fördelaktigt för staden, om man utsträckte sommarträdgården till hela Marsfältet och förenade den med Michaelpalatsets trädgård. Därefter intresserade honom plötsligt den frågan: Huru kommer det sig, att människorna i alla stora städer ha benägenhet att just slå sig ned i sådana stadsdelar, där det varken finns trädgårdar eller springbrunnar, utan där smuts, stank och all slags orenlighet är hopad, till och med då de ha fritt val. Han tänkte därvid på sina egna spatserturer på Hötorget. »Vilken galenskap!» utropade han plötsligt, »nej, hellre vill jag tänka på ingenting!»


67