ville lägga handen på den och känna efter, men drog den åter tillbaka; det var ju alldeles säkert. En hel pöl av blod hade emellertid runnit ut. Plötsligt såg han ett snöre på hennes hals; han ryckte i det, men snöret var starkt och det lyckades honom icke att slita itu det; det var genomdränkt av blod. Han försökte draga fram det ur bröstet, men det gick inte. I sin brådska tog han yxan och ville hugga av snöret med den, vågade det dock inte. Sedan han arbetat två minuter med det och smutsat ned händerna och yxan, lyckades det honom slutligen att skära av snöret, varefter han tog bort det. Han hade icke bedragit sig, det hängde en påse vid det. På snöret sutto ytterligare två kors, ett av cypressträ, det andra av mässing, dessutom ännu en liten helgonbild av emalj. Vidare hängde en mindre, smutsig läderpåse med stållås och ring på det. Påsen var fullstoppad; Raskolnikov stack den utan att undersöka innehållet i fickan. Korsen kastade han på bröstet på den gamla, men tog denna gång yxan med sig och gick ånyo in i sängkammaren.
Han sökte skynda sig, men allt misslyckades för honom. Det berodde icke så mycket på darrningen i händerna som på hans oupphörliga felgrepp; ehuru han t. ex. ser, att nyckeln icke passar, försöker han den dock alltid på nytt. Slutligen besinnade han sig och tänkte efter, att den stora nyckeln med det tandade axet, vilken hängde tillsammans med den mindre, icke i något fall kunde höra till byrån utan att den, såsom han också redan förra gången insett, måste höra till en koffert och att allt, som var av värde, säkert också förvarades i den kofferten. Han lät genast byrån stå och såg efter under sängen, där gamla kvinnor vanligtvis ha sina kistor och lådor. Riktigt, där stod en stor koffert över en arschin[1] lång med kupigt lock, som var beslaget med rött saffian och stålnaglar. Den större nyckeln passade och låset gick upp. Överst låg under ett vitt lakan en pälskappa av harskinn med rött foder, därunder en sidenklänning, så en schal; längre ned tycktes endast ligga några klänningar. Först sökte han torka av sina blodiga händer på det röda tyget; på rött synes inte blodet så bra, tänkte han, men därpå besinnade han sig plötsligt: »Herre Gud! Har jag då blivit tokig!» tänkte han med fasa.
Knappt hade han tagit i klänningarna, då han såg ett guldur glida fram under pälskappan. Han började vända upp och ned på alltsammans. Riktigt, under klänningarna befunno sig guldpjäser — uppenbarligen idel panter — armband, kedjor, örhängen, bröstnålar o. d.; några i fodral, andra sorgfälligt och
- ↑ Något över en aln (cirka 2⁄3 meter).
