det inte bättre att slinka in i en portgång och vänta på en främmande trappa? Nej, det vore för vågsamt! Borde man inte kasta bort yxan någonstans? Taga en droska så gärna? Alltsammans farligt!»
Slutligen har han kommit till hörnet. Nästan halvdöd vek han av in på tvärgatan; han förstod, att han nu vore nästan räddad till hälften. Här rörde sig en stor människomassa och han försvann i den som ett sandkorn. Men all denna ångest hade till den grad utmattat honom, att han knappt kunde hålla sig upprätt. Svetten dröp av honom, han var alldeles våt på halsen. »Han har fått, vad han tål!» ropade en efter honom, då han vek av åt kanalen.
Han hade endast föga medvetande i behåll, ju längre han gick, desto mindre. Emellertid påminde han sig likväl, att han blev förskräckt, då han här fann det mera ensamt och han därför kunde bliva lättare bemärkt. Oaktat sin svaghet tog han dock en omväg och kom hem från den motsatta sidan.
Han hade dock ännu icke hunnit till fullt medvetande, då han gick genom portgången; han hade redan beträtt trappan, då han kom ihåg yxan. Det återstod honom ännu en viktig sak, nämligen att lägga den tillbaka på dess förra plats. Naturligtvis hade han icke längre kraft att tänka, att det kanske vore bättre att icke lägga tillbaka yxan, utan sedermera i hemlighet skaffa den ur vägen på ett eller annat sätt.
Men allt gick lyckligt. Dörren till gårdskarlens rum var väl tillsluten, men icke låst. Det var således högst sannolikt, att han själv var därinne. Men Raskolnikov hade alldeles mistat förmågan att överväga, så att han öppnade dörren med ens. Om gårdskarlen hade sport honom, vad han ville, så hade han kanske rent av räckt fram yxan till honom. Men gårdskarlen var ej där nu heller och han kunde lägga tillbaka yxan på dess förra plats under bänken. Han lade till och med ett vedträ över den, såsom det förut var. Han mötte ingen, icke en enda själ, på vägen till sitt rum; hans värdinnas dörr var stängd. Då han kommit in, kastade han sig, som han stod, på soffan. Han sov icke, men han var medvetslös. Hade någon trätt in till honom, hade han sprungit upp och ropat. Orediga tankar surrade genom huvudet på honom, men han kunde icke fatta, icke fasthålla någon, hur mycket han än ansträngde sig...
