tyckt mig finna, att Riksdagen sällan varit lycklig i de försök, som i sådant afseende blifvit gjorda. Det är sannt, såsom en talare på förmiddagen yttrade, att det är ett i högsta grad grannlaga och svårt uppdrag att skrifva en lag, och att jag för min del icke vill tilltro mig förmågan af något sådant, behöfver jag väl icke säga. Jag är således såväl personligen hvad mig beträffar som eljest i allmänhet öfvertygad om, att det icke vore lämpligt, att det nu i fråga varande lagförslaget redigerades af Riksdagen. Deremot hyser jag ingen tvekan om den grundsats, hvarpå denna lag bör hvila, den nemligen, att åverkan å annans skog, der den innefattar olofligt tillgrepp, rätteligen bör bestraffas såsom tjufnad. Det är motbjudande att, såsom förhållandet nu är, se en sådan grundsats antagen i lagen, att tillgrepp af annans egendom kan ega rum utan att anses såsom tjufnad. Jag vill med detta mitt yttrande icke på något sätt kasta sten på stiftarne af den nu gällande lagen. Att den karakteriserar skogstjufnad icke såsom stöld, utan som åverkan, härrör från de olika förhållandnea på en tid, då skogen egentligen icke hade något värde. Och denna tid är icke så särdeles långt aflägsen. Ännu från min ungdom minnes jag, huru i den trakt, der jag är uppfödd, ett träd icke ansågs hafva något penningevärde. Under sådana förhållanden var det icke underligt, att lagen upptog tillgrepp af ett sådant, icke såsom stöld, utan som en obetydlig skada å annans egendom, ungefär på samma sätt, som man nu icke anser för något orätt att dricka vatten ur en annans brunn. Numera äro dock förhållandena helt annorlunda; och hvarken från moralisk eller ekonomisk synpunkt lär det längre kunna försvaras, att den, som tillgriper skogsegendom, icke straffas på samma sätt som för stöld af annans egendom. Jag har för min del velat gå längre i detta afseende, än Utskottet gjort i det föreliggande förslaget. I den senare afdelningen af § 2 föreslår Utskottet, att, om värdet af det tillgripna ej öfversiger 5 R:dr, han begår icke något vanhederligt brott, men den, som stjäl för högre värde, han har deremot begått ett sådant och blir derigenom vanhedrad. Jag vill fasthålla vid den principen, som jag anser för riktig, att den, som stjäl annans egendom, mycket eller litet, han har begått stöld och bör straffas ssåsom för sådan. Jag vet väl, att det finnes fall, då hvarken jag eller någon annan skulle vilja tillämpa straffet i dess hela stränghet. Men jag har trott, att det skulle vara möjligt och för våra jurister ganska lätt att taga denna omständighet i betraktande och i § 4 insätta de fall, der tillgrepp af skog icke skulle anses och bestraffas såsom stöld. Det kan icke vara vid andra tillfällen, än då det sker fö rnöd. Jag har härmed framlagt de åsigter, som jag försvarade inom Utskottet, att nemligen allt tillgrepp af skog eller hvad dertill hörer skulle betraktas såsom stöld och att de behöfliga undantagen från hufvudregeln borde i lagen tydligt utsättas. Jag har tyckt mig finna, att en och annan i detta afseende hyser samma åsigter som jag; och kanske det icke torde vara omöjligt, att
