föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta ett sådant. Och hade icke denna formela meningsskiljaktighet varit, så har jag skäl att antaga det reservationen uteblifvit, ehuru den visserligen äfven i annat skiljer sig från Utskottets förslag. hvarför majoriteten motsatte sig en skrifvelse, det var icke derför, att den ansåg sig fullt kompetent att formulera ett lagförslag, utan endast och allenast för att vinna tid, väl vetande, att ett lagförslag, endast det är något så när hjelpligt, vida lättare inom Kamrarne genomdrifves, då det utgått från Riksdagen sjelf, än om det kommer från Kongl. Maj:t, då det, som vi nogsamt hafva oss bekant, alltid mötes af en systematisk opposition, som icke förbättras genom behandlingen i Lag-Utskottet.
Bland de mot lagförslaget gjorda anmärkningarne förekommer nu vörst den, som gäller de tre straffkatergorierna. Jag medgifver, att det är illa, att man måste gå så till väga, och ingen skulle hellre än jag hafva velat taga steget fullt ut och uppställt endast två kategorier. Men jag tror det vara absolut omöjligt att få sådana bestämmelser antagna af Riksdagen; det torde derför vara bäst att taga hvad man kan få; jag hoppas, att vi i alla fall skola komma till målet. Att det strider mot det juridiskt och principielt rätta, erkännes villigt; men det betyder mindre, då det är frågan om att få en praktiskt duglig lag. Låt vara, att det derigenom blir en undantagslag, så lär det icke blifva den enda; vi hafva ju många sådana förut. Det anmärktes, att då borde förhållandet vara lika äfven vid andra tjufnadsbrott, så att äfven der den lägsta kategorien icke skulle blifva tjufnad, utan något, som motsvarade åverkan i förevarande fall. Derpå svarar jag blott, att vi hafva här endast med skogarne att göra. Och jag vill tillägga, att, om vi hade haft lika godt om andra saker, såsom mat, kläder och dylikt, som vi hittills haft om skog, och dessa lika lätt åtkomliga, så skulle äfven dessa saker haft lika litet värde, som träden förr hade, och då skulle troligen icke heller tillgrepp af sådant, åtminstone i mindre skala eller till nödtorft, blifvit rubriceradt såsom stöld, utan, liksom åverkan af skog, blifvit belagdt med ett vida lindrigare straff.
Man har vidare å andra sidan sagt, att införandet af skärpta straffbestämmelser för tilllgrepp af skog skulle strida mot det allmänna rättsmedvetandet. Min öfvertygelse är alldeles motsatt. Jag har för min del icke, förrän jag kom hit till Riksdagen, hört någon menniska, som icke hyste den åsigten, att åverkan borde straffas såsom stöld. jag tror nog, att skogstjufvar och deras patroner kunna vara af en annan mening, men ingalunda den stora allmänheten. För öfrigt tror jag, att det är lagen, som till en god del gör rättsmedvetandet; låt oss blott få en god och ändamålsenlig lag, så svarar jag för, att det allmänna rättsmedvetandet bildar sig derefter. jag vill blott anföra ett exempel. Då spöstraffet afskaffades, så var den allmänna tanken i landet visst icke öfverens med en sådan förändring, utan den väckte tvärtom mycken förargelse. Försök nu blott att taga det tillbaka, så finge man se, huru det skulle gå; den allmänna meningen har sedan dess mycket förändrat sig. Om vi gå längre tillbaka i tiden, kunna vi lätt finna liknande exempel. Om Magnus
