åverkansbrotten och icke rubricerade dem såsom stöld. Herr Lagestråle hade för sin del funnit, att 1864 års strafflag, hvilken, såsom vi alla veta, belägger åverkansbrott med straff af böter, högst 1,000 Rdr, eller fängelse i högst 6 månader, varit fullt tillräcklig, hvarföre han, såsom äfven ledamoten från Blekinge län, hvilken nyss hade ordet, yrkade afslag på Särskilda Utskottets förslag uti detta ämne. Herr Lagerstråle stödde sin åsigt på de statistiska uppgifter, som han funnit uti skogskomiténs betänkande. Då jag för min del hyser en alldeles motsatt åsigt mot dessa båda Herrar och bedömmer de statistiska förhållandena alldeles olika mot Herr Lagerstråle, så ber jag att få fästa uppmärksamheten, först vid hvad som står att läsa uti detta nu förevarande betänkande. Det Särskilda Utskottet har ådagalagt den stora förtjensten, som icke städse kan tillerkännas alla Utskott, att det ganska fullständigt utredt frågan och för sådant ändamål uppgifvit, huru många personer, som blifvit tilltalade för skogsåverkan, allt sedan den nya strafflagen blifvit gällande, det vill säga under tidrymden 1865–72. Man finner af denna uppgift till sin ledsnad, att antalet för skogsåverkan tilltalade personer varit i nästan oupphörlig progression, så att, då det år 1865 uppgick till 617 personer, det år 1868 hade uppgått till 1,074 och 1872 utgjorde 922 personer. Ensamt denna omständighet bevisar, i motsats mot hvad den ärade talaren uppgaf, att strafflagen uti hvad den rör åverkan icke uppfyllt sin bestämmelse. Man finner sedermera af de statistiska uppgifterna äfven den ganska intressanta omständigheten, att de sakfälldes antal för alla de 8 åren uppgår till 73 procent, hvilket visar ett ganska fördelaktigt förhållande med afseende å bevisningen af dessa brott. Slutligen vinnes den ganska märkliga upplysning, att ehuru lagen medgifver fällande till vare sig böter, högst 1,000 Rdr, eller fängelse i högst 6 månader, så har endast en enda person af 5,276 blifvit dömd till detta senare straff. Detta förhållande visar, att alternativet af fängelse i sjelfva verket icke existerar. Om man nu inlåter sig på frågan, hvad verkan böter utöfva på dessa brott, så måste man betrakta saken från djupet. Hvad är nemligen skogsåverkan? Denär, när den bedrifves i så stor skala som hos oss ty värr ofta är fallet, efter min uppfattning i sjelfva verket att betrakta som en qvalificerad stöld. Denär vida mer moraliskt oförlåtlig än en vanlig stöld, emedan man med vett och vilja – alltid under förutsättning att ej misstag sker i fråga om egen mark och andras – lemnar hus och hem, ofta i hela byalag, begifver sig flera mil bort och på en främmande skogsmark sysselsätter sig med att i veckor och månader nedhugga annans skogsegendom, gömmer det huggna virket så godt man kan genom att sticka det under isen eller på annat sätt, och slutligen fraktar det utför elfvarna för att afyttras vid sågverken. Detta är till den grad lågt, uselt och gement, att det enligt mitt begrepp borde betraktas såsom qvalificerad stöld. Vidare är det icke den så kallade åverkaren, som egentligen stjäl för egen räkning, utan han görd et derföre,a att han vet, att, när han kommer med det åverkade virket, som stundom kan uppgå till belopp af tusentals trän, så finner han dem, som köper det af honom, och att när han lyckligt och väl kommit ifrån Scylla och
