hvarunder, till följd af den skogsåverkan som hittills skett och ännu kan på sina ställen ega rum, åtskilliga personer, som sakna närmare kännedom om skogsförhållandena i de särskilda delarne af Norrland, men ega en så mycketmera tillitsfull och uppjagad fantasi, anse snart sagdt hvarje sågverksegare i Norrland, om än aldrig så rättskaffens, såsom skogsåverkare. Jag yrkar vördsamt återremiss.
Herr Lagerstråle: Jag inser allt för väl, att de åsigter, som
af mig på förmiddagen uttalades, icke delas af Kammarens ledamöter
i allmänhet, och jag skall icke upptaga tiden med besvarande af alla
de anmärkningar, som mot mig blifvit riktade. Ett par af dessa
anmärkningar äro dock af den beskaffenhet, att jag icke kan underlåta
att bemöta desamma.
Man har åberopat behofvet af den nya lagen för att kunna få dem, som dels i egenskap af anstiftare, dels såsom köpare deltaga i åverkansförbrytelser, bestraffade, emedan den nuvarande lagen skulle lemna dem strafflösa. Så vidt jag förstår den del af nuvarande strafflag som afser delaktighet i brott, äro alla deltagare i sådana brott hemfallna till straff, så snart de blifva åtalade och om sin delaktighet öfverbevisade. Det har äfen åberopats, att det år efter år ökade antalet af åverkansmål skulle utmärka, att de i lagen derför bestämda straff vore otillräckliga. Det ökade antalet mål torde lika mycket härleda sig från det i ofantlig mängd sedan år 1866 ökade antalet af skogstjenstemän i Norrland och den deraf härflytande nogrannare uppsigten öfve kronans marker nu än förr. Jag vill desslikes fästa uppmärksamheten på, att vid alla de förändringar som skett i strafflagen, beträffande åtskilliga förbrytelser, tendensen varit att nedsätta straffen. Så har nemligen skett i afseende på iteration af stöld och i fråga om tiden för förlust af medborgerligt förtroende. Här skulle åter förändringen komma att gå i motsatt riktning, nemligen att öka straffet.
Hvarföre jag för min del ansett, att tiden icke var inne att frångå den straffbestämmelse, som nu finnes, är att jag af brottmålsstatistiken trott mig finna, att dne nuvarande lagen icke blifvit till fullo tillämpad, utan fast hellre, att de i stor omfattning verkställda åverkansförbrytelser icke blifvit fullt bevisade. jag kan nemligen icke föreställa mig, att, om en sådan bevisning åstadkommits, medelbeloppet af de uti dylika mål ådömda bötesbelopp vore så ringa som 52 R:dr. Endast undantagsvis har summan varit högre och allenast i ett mål har urbota bestraffning ådömts. Efter mitt förmenande bör man icke genom förändringar i lagen söka vinna en rättelse, som kan vinnas allenast genom tillämpning af den lag som redan finnes.
Man har här uttalat sin förundran öfver att så gammalmodiga åsigter sommina kunnat blifva framställda, men de äro dock icke äldre än att de för 10 år sedan omfattades af både Konung och Riksdag. Äfven har man talat om det intresse, Riksdagen måste hysa för frågan om åverkansstraffets höjande, då ett särskildt Utskott för samma frågas behandling blifvit tillsatt. Jag förställer mig att afsigten med det särskilda Utskottets tillsättande, liksom äfven med nedsättandet af de komitéer, som förut behandlat frågan om
