| N:o 22 | 14 | Lördagen den 3 April. e. m.. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
såsom stöld. Man skulle derigenom äfven undgå de svårigheter, som nu yppa sig, när fråga är om att göra all åverkan eller en del deraf till stöld, svårigheter, hvilka framstå ganska tydliga i det betänkande, vi nu hafva framför oss, visande huru olika åsigerna varit inom Lag-Utskottet. De som emellertid dela den åsigt, hvilken innebärs i det yttrande jag nyss åberopade, vilja naturligtvis icke gå mycket längre än den nu gällande lagstiftningen. Anledningen till det förslag, Riksdagen förra året antog och i skrifvelse till Kongl. Maj:t öfverlemnade, var den då synnerligen lifliga och berättigade förtrytelsen öfver den storartade skogssköfling, som synnerligast i de norra orterna bedrifvits utan allt ansvar. Det var då också egentligen mot skogssköflingen i stor skala som man ansåg en förändrad lagstiftning behöflig. När Kongl. Maj:t emellertid icke kunde godkänna Riksdagens berrda förslag, har ett nytt förslag i ämnet blifvit utarbetadt, hvilket med anledning af hvad som tycktes varit Riksdagens mening, bygts på den grundsats, att det egentligen endast var för den storartade skogsafverkningen, som en strängare lag behöfdes, och att det endast var det brottet som borde stämplas som stöld. Det är derföre som Kongl. Maj:t bestämt 15 riksdalers värde såsom gräns och föreslagit att när värdet var derunder brottet skulle endast såsom åverkan betraktas. Jag tror för min del att den åsigten, som ligger till grund för Kongl. Maj:ts förslag, just är den som bör leda de första stegen, då man vill öfvergifva den nuvarande lagstiftningen, och jag tror att om man tager steget full ut såsom Lag-Utskottet gjort, detta skulle strida alltför mycket mot folkets rättsmedvetande, åtminstone i vissa trakter af landet. I detta fall förefinnas nemligen betydliga skiljaktigheter i rättsåsigterna inom vårt land, och jag föreställer mig, att man härpå måste fästa behörigt afseende, ddå man i ett ämne sådant som detta väl icke kan vilja stifta olika lagar för olika delar af landet.
Men jemväl den, som icke vill antaga Utskottets förslag, kan dock ej annat än skänka allt erkännande åt de anmärkningar Utskottet framstält mot den Kongl. propositionen. Det är verkligen en sanning såsom Utskottet antyder – och detta visar huru svårt det är att frånträda den gamla lagstiftningens grund – att det är snart sagdt en omöjlighet att åstadkomme en lagstiftning, der åverkan göres till stöld, med bibehållande af något utaf det som hör till åverkansbegreppet. Allt eller intet måste stämplas som stöld, men det är ett steg, efter hvad jag redan sagt, hvarför tiden icke torde vara mogen.
Jag anhåller att nu endast i förbigående få med några ord vidröra de särskilda anmärkningar, Utskottet, såsom nämdt är, framstält. Det heter först: "sålunda, oansedt ett tillgrepp af skogsalster till värde af femton riksdaler ingalunda är obetydligt, skulle dock upprepade sådana tillgrepp icke anses annorlunda än såsom särskilda åverkansbrott, under det å andra sidan den, som blefve förvunnet att hafv vid ett enda tillfälle tillgripit skog till värde, som med allenast några öre öfverstege nämnda belopp, komme att på en gång drabbas af tjufnadens vanheder." Denna anmärkning har ytterligare blifvit utvecklad af några talare, som påpekat huru kränkande det skulle blifva för rättskänslan, om sålunda en person, som en gång råkade ut för att åverka skog till något högre värde än 15 riksdaler, skulle anses för tjuf, under det en
