| Lördagen den 3 April. e. m. | 21 | N:o 22. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
Herr Hedlund: Det är omkring 20 år sedan då det yrkande först framkom att få den gamla lagen om åverkansbrott förändrad och att få en ny lag stiftad enligt den princip, att skogsåverkan skall betraktas såsom stöld. Vid ett allmänt landtbruksmöte hade jag tillfälle att deltaga i öfverläggningarne härom och under intrycket af yrkandet på en strängare lagstiftning fick jag tala med en man, hvars namn länge skall vördas i vår lagstiftnings historia: Johan Gabriel Richert. Han sade då: gör åverkan till stöld och ni gör en stor del af Sveriges innevånare till tjufvar. Han varnade allvarligt för en sådan lagstiftning, och det må ursäktas mig om jag tog ett djupt intryck af den gamle lagstiftarens ord. Sedan dess hafva många öfverläggningar hållits i detta ämne, och sjelf har jag såsom ledamot af Andra Kammaren deltagit i sådana öfverläggnignar. Då man der så ifrigt uttalade sig emot "våldsverkarne", tog jag mig friheten att anföra två exempel. Jag reser med skjutskärra, antaget att jag i detta ångans och jernvägarnes tidehvarf skulle komma att begagna ett så föraktadt fortskaffningsmedel.. Jag eller min skjutsbonde hoppar ned från kärran och bryter ett spö för att dermed mana på den tröga hästen. Strax göra vi oss skyldiga till snatteri. Ett annat exempel. Gamla qvinnor och barn pläga plocka ris och ljung, detta det fattiga folkets svaga bränsle. Skola de härför straffas såsom för nesligt brott? Sedan århundraden äro de vana vid att ega en sådan rätt. Folk plägar plocka lingon, blåbär och andra bär på främmande mark, måhända till värde öfver 15 riksdaler. Skall man derför göra dem till tjufvar? Jag vill det ej, och jag tror att ingen i denna Kammare vill göra det.
Jag tror, att bestämmandet af hårda straff ofta är ett sätt att framkalla strafflöshet i stället för att afvärja brott. Med synnerlig uppmärksamhet har jag hört Grefve Mörner utreda denna fråga, och så väl hans humana uppfattning som hans sakrika utveckling deraf har på mig gjort ett djupt intryck och stärkt min motvilja att förändra vår gamla lagstiftning i förevarande hänseende. Hvarifrån hafva då ropen på en sådan förändring utgått? Så vidt jag kan bedöma, är det icke från våra minst skogbärande trakter, Skåne och Bohuslän. Visserligen har jag i min hemtrakt, hört klagomål öfver att pojkar vid midsommartiden nedhugga mindre björkar och bryta löf och ris, men någon egentlig skogsåverkan har jag derifrån icke hört omtalas. Så mycket kraftigare hafva deremot ropen på en förändrad och skärpt lagstiftning hörts från våra skogrikaste provinser Wermland och Norrland. Man säger att allmänna tänkesättet redan är moget för en sådan förändring, att den redan ingått i folkets begrepp, och man har till stöd för detta påstående framhållit det gängse bruket af orden skogsstöld och skogstjuf. Äfven den siste talaren har lagt synnerlig vigt på det allmänna rättsmedvetandet och till och med gått så långt, att han icke skulle vilja godkänna en lagstiftning, då icke folkets rättsmedvetande går i samma riktning, och han sade sig dock icke hafva förbisett, att lagstiftningen stundom måste gå ett steg framför detta rättsmedvetande.
Uti en nyligen utkommen skrift af en aktad medlem af denna Kammare, som der tecknat sig med initialerna W–n, omtalas, att författaren vid ett besök i Norrland på tal om införandet af den nya
