Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 101 Statsverkspropositíonen. (Forts.) Ett av de problem, som den nya tiden ställer oss inför, är ett stortlagstiftningsproblem. Det gäller att efter den nya tidens förhållanden dra uppgränserna mellan den enskildes frihet, hans fria verksamhetskrets å den ena sidan, och statens och de enskilda organisationernas befogenhet att ingripa i denenskildes liv å den andra sidan. Det är ett så stort problem, att jag nu inte ens skall försöka antyda dess väldiga omfattning. Jag vill endastframhålla, att en sida av detta problem är frågan om det sätt, varpå arbetarnas och arbetsgivarnas berättigade intressen att verka genom sina organisationer böra begränsas medelst en ny lagstiftning, som utfyller den föråldrade och ofullständiga lagstiftning, som vi nu ha i det ämnet. l den samhällsbyggnad, som nu uppföres omkring oss, kan man, såvitt jag förstår, inte längre sakna sådana bjälklag som en lagstiftning om arbetsfreden och om tredje mans rätt vid arbetstvister. Det gläder mig mycket, att herr Åkerberg i sitt anförande i dag angav sin ståndpunkt till dessa frågor på det sätt han gjorde. Herr Åkerberg, som tydligen tänkt sig in i dessa problem från allmänt politiska synpunkter, betonade att denna lagstiftningsfråga gällde ett problem, som under utvecklingens gång vuxit fram i det demokratiska samhället. Han framhöll, att dessa problem kräva sin lösning, men han betonadesamtidigt, helt naturligt från sin utgångspunkt, att denna lösning bör -ske isamförstånd med fackföreningarna. _ Det är givet, att ett försök till lösning av dessa problem bör inledas i den anda av förhoppning om samförstånd, som herr Åkerberg gav uttryck åt. Låt oss nu snarast möjligt börja verket på det sättet, d. v. s. i enkonstruktiv avsikt och med utgångspunkt, inte från 1880-talets individualistiska läror, utan från det moderna samhällets livsförhållanden. Må det tillåtas mig att härtill blott foga den anmärkningen, att en alldeles färsk erfarenhet, som för övrigt för varje dag blir rikare, visar, vilkenbetydelse det skulle ha, om man kunde åstadkomma en lagstiftning, sominskränkte striderna på arbetsmarknaden. Jag syftar naturligtvis härmed på den pågående byggnadskonflikten, som redan är ett år gammal. Herrsocialministern berörde denna konflikt i sitt anförande i dag. Han önskade därvid, som han uttryckte sig, att »ställa kyrkan mitt i byn». Han ville betona, att ansvaret inte kunde läggas uteslutande på ena sidan, utan båda sidorna voro medansvariga för den långvariga och skarpa striden. Jag vill intebetrakta spörsmålet ur den synpunkten. En annan fråga av varaktigbetydelse är den, huruvida man kan ur denna tvists historia draga den lärdomen, att den skulle kunnat bli betydligt kortare, om lagstiftningen reglerat vissa av de tvistefrågor, som orsakat stridens längd. Man kan fråga, om det inte skulle vara av värde för framtiden, att man genom lag reglerade vissa av dessa tvistefrågor, så att de inte behövde göras till föremål för enkraftmätning vid varje tillfälle, då nya avtal mellan de båda parterna skola träffas. En undersökning av detta spörsmål tror jag skulle kunna leda till fruktbara resultat. Men jag skall inte inlåta mig närmare på de tankar, som jag kan ha i det ämnet. Jag får kanske snart tillfälle att framställa dem i annat sammanhang. Den moderna statens välfärdspolitik har ställt oss inför ett annat problem, som diskuterats mycket i vårt land på sista tiden och även här i kväll. Det problemet bär den välkända rubriken »understödstagarandans tillväxt>>. Man ställer naturligtvis det problemet alldeles för trångt, om man vill göragällande, att hela faran kommer från beslutet om reservarbetslönerna. Frågan om den betydelse det haft, att lönerna reglerades på sätt som skett genom beslutet vid förra riksdagen, har gjorts till föremål för vidlyftig diskussion här i dag. Herr Bagge gick särskilt in på den saken. Vi få tillfälleåter