Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 103 Statsverkspropositionen. (Forts.) 1) om skyndsam utredning rörande reglering av förhållandet mellan denoffentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former samt den allmännafattigvården; 2) om skyndsam utredning beträffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär samt om behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande. Här ligga stora problem. Här erbjudas stora möjligheter att komma åtunderstödstagarandan. Och nu frågar man sig: vad har åtgjorts i detta fall? Ja, jag har studerat justitieombudsmannens berättelse, där det ju redogöres för vad statsrådet gör med riksdagens skrivelser, och jag har där funnit, att justitieombudsmannen talar om, att det verkställts vissa förberedandeutredningar i dessa frågor inom socialdepartementet. Jag vågar uttala denförhoppningen, att herr statsrådet och chefen för socialdepartementet skall beakta dessa frågors vikt, skall beakta, att dessa frågor förts fram av ett enhälligt utskott, skall beakta, att utskottet anhöll, att utredningen skulle skeskyndsamt. Jag vågar alltså räkna med, att vi från herr statsrådet skola få motse förslag i de frågor, som jag här angivit. En annan mycket viktig fråga är att få till stånd en kontroll över det sätt, varpå skattebetalarnas medel användas av myndigheterna. Därvid är attmärka, att man har att räkna med en understödstagaranda inte bara hos deenskilda, utan också hos kommunerna. Hittills har det ju varit så, att enkommunalpamp visat sin skicklighet som kommunalman i icke ringa grad genom sin fyndighet att genom giftermål eller på annat sätt minska denunderhållsbörda, som en kommun har haft i fråga om en ogift kvinna och hennes barn o. s. v. Men numera kan en kommunalordförande utmärka sig även därigenom, att han förstår att skickligt dra till kommunen så stora anslag av statsmedel som möjligt. En hel massa kommuner äro mycket fattiga och befinna sig vid den ekonomiska bristningsgränsen, och det har varit alldeles nödvändigt, att staten skyndat dem till hjälp. Det innebar ju den uppgörelse, som förrariksdagen godkände. Men naturligtvis fordras det kontroll över att inte demöjligheter, som ställas kommunerna till buds, bli missbrukade. Om detverkligen blir så, att man inte kontrollerar, hur dessa medel handhavas, om det visar sig i olika delar av 'vårt land, att skattebetalarnas medel användas på ett slösaktigt sätt, att de icke användas på det mest verksamma sätt och endast till sådana ändamål, som verkligen äro behjärtansvärda, kommer detoundvikligen att medföra, att offerviljan hos vårt folk försvagas, och det kommer naturligtvis också att leda till en osund understödstagaranda hos dem, som få uppbära en oskäligt utbetalad hjälp. Jag skall inte gå in på de stora frågorna om budgetens bärkraft ochstatens ekonomiska politik. Jag vill bara í förbigående säga, att jag naturligtvis delar de farhågor, som ha uttryckts för framtiden. Det är alldeles givet, som salig Dumbom uttryckte det och som här i dag under debatten antytts med något annan formulering från högerhåll, att »ju mer man länar, dess mer man sätter sig i skuld>>. Det är klart, att skulle krisen fortsätta, komma vi naturligtvis, om vi gå vidare på den vägen, som budgeten anvisar, att fådragas med mycket stora ekonomiska svårigheter. Den lösning, som skymtar vid horisonten, kommer i så fall att bli allt annat än angenäm för vårt folk i dess helhet. Jag skall sluta med att säga några ord med anledning av statsministerns anförande här i kväll. Jag skall först be att å min sida få förklara, att jag delar statsministerns åsikt, att den tid, som gått efter den stora uppgörelsen i krisfrågan, har visat, att man fullt ut kan stå till svars för det verk, som då uträttades.
