Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 41 - Statsverkspropositionen. (Forts.) växande släktet inte någonsin kommer in i arbetslivet. Det ärframtidsvärden av den mest oöverskådliga beskaffenhet, som här riskeras, och alla äro säkerligen här villiga att hjälpa till efter bästa förmåga. _En sak, som jag emellertid icke kan underlåta att erinra om, är, att man givetvis får lov att se verkligheten och realiteterna i ögonen och inte bortse från att även här organisationsväsendet spelar en icke ringa roll. Jag saknade detta - om tidningsreferatet var riktigt - i de direktiv, som socialministern givit åt de nya sakkunniga för deras utredning angåendeungdomsarbetslösheten. Det är ju uppenbart, att när organisationerna försöka tillse, att arbete framför allt beredes åt de arbetare, som tidigare haft anställning, och försöka genomdriva sådana regler för antagande och avskedande, som tillgodose de gamla arbetarnas krav, komma de att hålla ute nykomlingarna från arbete. N ykomlingarna komma att tillhöra det där femte ståndet. Nu är det så, att ungdomarna ju alltid äro nykomlingar på alla arbetsplatser och alla områden, och följden därav blir då, att dessa regler hålla ungdomen ute frånarbetsmöjligheterna till förmån för de äldre arbetarna på ett sätt, som säkerligen har mycket stor betydelse för det här problemet. Det är ju också så, att man ejsällan fordrar, att om någon skall få inträde i en fackförening, skall han ha varit anställd viss tid i yrket, men å andra sidan ser man till, att ingen utomfackföreningen får något arbete. Nu vet jag inte om det är överallt som det går så tokigt till, men jag känner till en del fall. när så varit förhållandet. Det ger ju anledning till fullkomligt groteska konklusioner: ingen fårsysselsättas, om han inte tillhör fackföreningen, och ingen får tillhöra fackföreningen, om han inte haft sysselsättning i facket. Slutligen ha vi lönebestämmelserna i kollektivavtalen, som göra, att också arbetsgivarna bli mindre benägna att sysselsätta ungdomlig arbetskraftdärför att den kommer att ställa sig dyrare än den äldre arbetskraften på grund av den tariffering av lönerna. som äger rum i kollektivavtalen. Ja, herr talman, jag ser att jag tagit kammarens tålamod i anspråk under den långa tid jag hållit på, men å andra sidan är ämnet av sådanbeskaffenhet, att det är svårt att behandla det i korthet. Jag skulle till sist vilja säga, att i den nu alltjämt pågående aktuella debatten rörande parlamentarismens kris och parlamentsledan i vårt land är det ju så, att också den svenska riksdagen och dess arbetssätt blivit utsatta för en mer eller mindre vederhäftig kritik. Vad som därvid uppenbarligen har särskilt gjort intryck på allmänna opinionen är den brist på ärlighet och uppriktighet i fråga om de politiska avgörandena, som allmänheten trott sig kunna förmärka. l vad mån den kritiken är berättigad skall jag här inte gå in på. lnte heller har jag tänkt begagna tillfället att slå mig för mitt bröst och utpeka andra som syndare, utan jag vill bara framhålla, att vi från vårt håll inte genom våra åtgärder vilja bidraga till att en dylik uppfattning om den svenska riksdagen får fog för sig. Till politisk ärlighet räknar jag, att man inte av ovidkommande anledningar vägrar medverkan till samarbete i svåra tider för åtgärder, som äro sakligt berättigade och riktiga, menävenså - och det är kanske minst lika viktigt -- att man öppet framlägger den grundåskådning, som man hyser, så att man både utåt och inomriksdagen vet, på vilken grund de olika partierna komma att arbeta. För min del tror jag också, att detta är en synnerligen viktig förutsättning för att vi skola kunna sträcka vårt samarbete här i riksdagen ut över de olika partierna så långt som det överhuvud taget är rimligt och riktigt, ty det gäller väl här som i andra livets förhållanden, att det är när man vet, var man har motparten, hur långt vederbörande kan tänkas gå och vilken gräns han inte kan överskrida, som samarbete bäst kan etableras.
