Onsdagen den 17 januari f. m, Nr 3, 55 _ i Statsverkspropositionen_ (Forts) Jämförelser mellan de inkomster, som erhållas på jordbrukets område, och dem, som erhållas genom arbetslöshetsinkomster, om jag så får uttrycka mig. Vid de statliga och kommunala reservarbetena är inkomsten för närvarande å många håll högre än inkomsten för flertalet jordbruksarbetare ochsmåbrukare. Därmed har å arbetsmarknaden på landsbygden införts ett moment, som ter sig ganska oroande. Vi ha innevarande höst varit vittne till hurusomhemmasöner och andra till större antal än förut övergått från jordbruksarbete och i stället kräver hjälparbete. Visserligen torde jordbrukets nödlägemedfört en minskning av arbetare vid jordbruket och allt eftersom familjen å småbruken växer till, måste de uppväxande söka sig utkomst utom jordbruket, men den högre avlöning, som vid hjälparbeten ofta erhålles, utgör helt säkert en starkt bidragande orsak till den ökade redovisade arbetslösheten ålandsbygden. Det har förr varit ganska vanligt, att hemmasöner å landet under somrarna varit ute på säsongarbete och så om vintrarna mot den ersättning eller med det bidrag, som från föräldrarnas jordbruk kunnat lämnas, biträtt vid skötseln av föräldrarnas gård. Eller ha de tagit tillfälligt arbete, som mot låg avlöning stått till buds. Under vetskapen om, att statliga ellerkommunala hjälparbeten komma att anordnas såvida tillräckligt starka kravframföras därom, föredraga många att sälla sig till arbetslöshetsköerna framför att i fria marknaden taga tillgängligt men lågavlönat arbete. Enligt mittförmenande råder icke tvivel därom, att det förliden vår omändrade systemet för hjälpen mot arbetslösheten medför större antal arbetslösa på landsbygden än som det med det förut rådande systemet skulle varit. Man må säga att detta mitt påstående är överdrivet, men faktum står kvar, och ingen, som känner landsbygdens förhållanden närmare, kan vara tveksam om att icke så ärfallet. J ag får därför säga, att det ute i landet i de jordbrukarkretsar, vilka jag känner till, inte råder tillfredsställelse över den arbetslönepolitik och den finanspolitik, som nu börjat tillämpas här i landet. Om, som jag sade, man skapar en jordbrukargrupp, som får billigastatslån men som på grund av jordbrukets dåliga ekonomiska läge icke kanfullgöra sina skyldigheter, så kommer denna grupp ovillkorligen att tvingas att gå tillsammans och kräva_ lättade betalningsvillkor för sina lån. Det ärknappast att förundra sig över om de också, i det fall, som vid lån ursmåbrukslånefonden avses, att kommunen iklätt sig ansvar, ställa sådana krav påkommunens hjälpsamhet, som är tyngande för denna. l svårt läge och under intryck av vad enighet i fråga omyrkessammanslutningar kunna med en viss hänsynslöshet uppnå, torde man ej böraunderskatta faran av en _ kanske med rätta _ missnöjd jordbrukarklass'inordnande i fackföreningsrörelsen. Vi ha redan sett hur förhållandena ute på landsbygden i det hänseendet ha följt förhållandena i städer ochindustriorter. På landsbygden börjar mer och mer sammanslutningstanken mellan de olika yrkesutövarna och arbetarna att göra sig gällande. Det är i viss mån nödvändigt att så sker, och jag är en av dem, som förmena, att detta är en nödvändig sak för jordbrukarna att åstadkomma en stark ekonomiskföreningsrörelse. Men jag tror att vi alla äro ense därom, att det vore lyckligt om icke jordbrukarnas föreningsrörelse urartade så, som fackföreningsrörelsen i vissa. avseenden gjort. Men exempel smitta lätt - även dåliga sådana. Med tanke härpå vill jag framhålla behovet och nödvändigheten av att man påfackföreningshåll tar bladet från munnen och säger ifrån till sina egna, att sådana saker som blockad mot oskyldig tredje man och terror mot arbetsvilliga ej längre tolereras. Vi skulle kanske inom jordbrukets föreningsrörelse kunna komma ifrån många svårigheter, om ett motarbetande av överdrifterna. i den
