Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/194

170

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Herr ordförande, jag skall ännu en gång ge borgarrådet Sandberg ett erkännande för att han så tydligt sagt ifrån sin mening i denna sak. Jag är övertygad att det kommer att ha gott med sig för framtiden, ty i denna sak måste man intaga en klar ståndpunkt för att förekomma ett upprepande av det, som nu har ägt rum. - - Herr Wistrand: Jag tror, herr ordförande, att de allra flesta, som äro närvarande här i denna sal, ha ett behov att betyga" sin tacksamhet för de manliga, klara och bestämda.ord, som borgarrådet Sandberg framförde i denna sak. Tacksamheten skulle emellertid, åtminstone från min sida, ha varit ännu större, om dessa ord hade fällts på ett tidigare stadium och också följts av ett säkrare handlande i denna fråga. Det är -dock en av de mest upprörande blockader man kan tänka sig, som här har förekommit. Det är en blockad, på sin tid åtminstone halvt om halvt överenskommen mellan vederbörande arbetsgivare och arbetarna. Det föreligger knappast något skäl för den, när den kommer till stånd, och den innebär krav på ersättningar, som, därest de överhuvud varit berättigade, ligga väsentligt över vad vederbörande arbetare på grund av sitt kollektivavtal voro berättigade till att få. Kraven gå ut på en väntetidsersättning på -kronor 3: 60 i timmen, medan vederbörande enligt kollektivavtalet äro berättigade till en sådan ersättning, om sådan nu skulle hava utgått, på kronor 1: 45 eller kronor 1: 60 i timmen. Och blockaden kommer till två dagar, innan vederbörande arbetsgivare går i konkurs, och vinner fackföreningens stöd först två månader efter det arbetet har nedlagts. Vilken ställning intager då kommunalarbetarförbundet gentemot en så.- dan blockad, när den blir aktuell för detta förbunds vidkommande? Jo, kommunalarbetarförbundet gör gentemot en sådan blockad precis detsamma som mot vilken blockad som helst; dess ställningstagande är rent formellt, förbundet anser sig icke ha någon anledning se till, om denna blockad är berättigad i och för sig, förbundet bara effektuerar den. Man tycker dock att det är rätt egendomligt, att kommunalarbetarförbundet så kritiklöst och så blint följer solidaritetens bud uti ett sådant fall som just det föreliggande. Det är ju dock så, att kommunalarbetarna intaga inom arbetarklassen av många skäl en privilegierad ställning, som enligt min mening borde förplikta dem till ett mera kritiskt ställningstagande i fråga om sympatiåtgärder än vad de flesta arbetarförbun-d kanske skulle känna sig skyldiga att tillämpa. Kommunalarbetarförbundet har att göra med en arbetsgivare, som på grund av omständigheter, som ligga i sakens natur, i mycket hög grad är förhindrad att ingripa mot självsvåld och godtycke från arbetargrupper på samma sätt som en enskild arbetsgivare, som i sista hand kan möta med lockout, kan göra. Ock då kommunalarbetarna väl alldeles obestridligt inte äro utan inflytande - långt därifrån - på samhällsmaktens utövande inom våra kommuner och allra minst i Stockholms kommun, borde det otvivelaktigt, finner jag, vara en skyldighet för -dem att effektivt bidraga till att sådana saker som denna icke skulle behöva komma upp och behandlingen av dem ej skulle behöva draga ut på det sättet som här har skett - i snart ett och ett halvt år - genom remisser och alla möjliga åtgärder, egentligen beroende på att alla skämmas för saken, men ingen vill göra någonting för att det skall kunna bli en bättring. Det är väl i själva verket så, att ha-de icke denna J önköpingsdom kommit räddande emellan här, så hade saken stått på samma bog ännu i dag och vi hade aldrig kommit ur detta utredningsvirrvarr och jag vet icke,