Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/366

4

Motioner i Första kammaren* Nr 192.

har sålunda kommit att få en alldeles motsatt effekt mot den avsedda. Inträffar det i ett sådant fall, att ett vägärende av sista instans återförvisas till ny handläggning av förrättningsmännen, kunna tillika de belopp, vanligen uppgående till åtskilliga tusental kronor, som måst utbetalas för den första förrättningen och för rättegången, anses vara i huvudsa.k bortkastade.- .Nu förhåller det sig i verkligheten så, att i brist på klara bestämmelser förrättningarna ofta medfört i olika avseenden varierande resultat, varför man ej kan undgå att räkna med risken, att de stundom skola komma att upphävas. Att här föreligger ett mycket beklagligt missförhållande ligger i öppen dag. Det torde även vara uppenbart, att det ej kan undanröjas annorledes än genom lagstiftning, vid vilken ifrågavarande samhällens synpunkter särskilt beaktas och såvitt möjligt klara regler åsyftande dessa samhälllens .säregna förhållanden givas. Särskilt är det av vikt, att så många anledningar till tvistigheter som möjligt undanröjas. Det synes böra betydligt noggrannare än nu angivas, vilka förhållanden skola regleras vid förrättning och med vilken noggrannhet detta bör ske. Likaså lära normerna för kostnadsfördelningen böra erhålla en helt annan belysning än vad som hittills skett. Beaktas må, att ju knapphändigare ifrågakommande spörsmål vid förrättningen behandlats, desto större makt är lagd i .styrelsens hand. Även förliållandena mellan styrelsen och stämman böra erhålla en klar avgränsning; det synes i sådant avseende böra tagas under särskilt övervägande i vad mån stämman bör kunna" - givetvis inom de råmärken, som fastställts vid förrättningen - binda styrelsen. Törhända kunde förslag till normalstadgar utarbetas. Även i andra avseenden synas ifrågavarande samhällena vägfrågor böra tagas under omprövning. Erfarenheterna från de samfälligheter av dylik art, som redan finnas eller vilkas bildande ifrågasätts, lära kunna inhämtas och utgöra en värdefull grundval för reformerad lagstiftning. Tillika må* här uppmärksamheten fästas på ifrågavarande samhällens kreditförhållanden. Det är tydligt att det mest rationella ordnandet av vägförhållandena ofta förutsätter en relativt betydande engångskostnad. Framför allt det klart, att ett någorlunda snabbt tillfredsställande av samtliga fastigheters vägbehov ej kan äga rum utan stor engångskostnad. Det har emellertid visat sig, att kreditinrättningarna hysa en viss tvekan om möjligheten att utlämna lån till ifrågavarande samfälligheter; i ett eller annat fall har uttalats en i och för sig ej grundad uppfattning, att upplåningen skulle liksom kommunlån underställas Kungl. Maj:ts prövning. I andra fall har man möjligen ej haft klart för sig vägsamfälligheternas egenskap av juridiska personer; i åter andra fall synes man hava varit tveksam hur vid bristande betalning lånet skulle kunna indrivas, o. s. v. I verkligheten synes samfälligheternas kreditvärdighet med hänsyn till styrelsernas uttaxeringsrätt vara fullt jämförbar med den som tillkommer municipalsamhällen av liknande struktur. Utan att uttala mig om -de utvägar, som böra sökas, tillåter jag miguunderstryka