Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/451

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
Motioner 11 Första kammaren, Nr 220. 9


Nr 220. V Av herr Wagnsson m. fl., om höjning av stipendiema för elever vid folkhögskolor m. m. Under nu rådande kris och massarbetslöshet har det glädjande nog visat sig, att betydande skaror av ungdomen trots alla svårigheter ej fälla modet utan i stället utnyttja den nödtvungna ledigheten till studier och andlig förkovran. Man ser dessa glädjande tecken litet varstans inom den fria och frivilliga bildningsverksamheten. Ett alldeles särskilt gott tecken är den liv- liga tillströmningen till folkhögskolorna, som ju under innevarande läsår ha det hittills högsta antalet elever, som någonsin förekommit vid dessa skolor. Denna i sig själv mycket glädjande företeelse har dock fått vissa för folkhögskolorna ytterst betungande följder, som statsmakterna böra beakta och söka avhjälpa. Med långtidsarbetslöshetens utbredning är det alltmera uppenbart, att de nu utgående stipendiebeloppen äro alltför knappt tilltagna. Städer, kommuner och landsting ge ofta beaktansvärda bidrag, men inte heller med dessa tillskott torde i allmänhet folkhögskolans obemedlade elever kunna ekonomiskt reda sig genom kurserna. Den frivilliga hjälpverksamhet, som skolorna och deras gynnare utöva, blir givetvis därmed alltmer otillräcklig och behovet av samhälleliga anslag så mycket påtagligare. Det vore därför önskvärt, att stipendiebeloppet höjdes till förutvarande 45 kronor pr månad för synnerligen behövande elever. Om detta icke låter sig göra för närvarande, bör en sådan ändring vidtagas i gällande arbetslöshetsdirektiv, att arbetslöshetsunderstöd utgår jämsides med stipendier till folkhögskolornas, lantmannaskolornas och därmed jämförbara skolors elever. Det förra alternativet torde vara att föredraga, dådet ju medför mera likställighet mellan eleverna, samtidigt som det erbjuder effektivare och enklare kontrollformer för medlens rätta användande. I den mån möjligheterna för studieintresserade ungdomar, som äro ekonomiskt obemedlade, att bevista folkhögskola eller liknande bildningsanstalt ökas, torde också i flera fall samhällets reella bidrag till samma individer minskas, då samhällets utgifter för hjälpverksamhet utanför skolorna väl ofta - pr individ och månad räknat - överstiger här nämnda stipendiebelopp. Även för sådana elever, som hänföras till de s. k. mindre bemedlade, äro de ekonomiska svårigheterna vid genomgående av en folkhögskolekurs betydande. Den nuvarande krisen har ju ett av sina särmärken däri, att den också drabbar lantbruksbefolkningen ytterst hårt. Oftast torde söner och döttrar till bönder och med dem likställda ha lika stora svårigheter som arbetslösa industriarbetare att anskaffa medel till en skolvistelse. I hemmet finns det måhända försörjningsmöjligheter, om än små, men utanför hemmets portar är också denna ungdom medellös. Det är dock lika önskvärt, att alla