Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/465

Motioner i Första kammaren, Nr 223. 1

V Nr 223. Av herr Pettersson, Anton, m. fl., om inrättande av en stipendiefond , för arbetslös ungdom. Den allvarligaste sidan av arbetslöshetsfrägan är onekligen ungdomsarbetslösheten. Den unge, som efter det han lämnat skolan förgäves söker en anställning och som av omständigheterna tvingas att gå sysslolös år .efter år, löper risken att så småningom bli oduglig för ordnat arbete. Han får ingenting lära av praktiskt arbete, hans anlag och möjligheter bli aldrig utvecklade och till sist blir han håglös, slö och likgiltig. Den, som följer med förhållandena på detta område av arbetslöshetsproblemet, kan vitsorda förekomsten av de skadeverkningar, varom här gjorts några korta antydningar. Dessvärre är det nog också så att ungdomsarbetslösheten är mycket stor och att för närvarande betydande skaror speciellt av manlig ungdom gå utan sysselsättning. Att detta icke blott är ett stundens bekymmer utan kan komma att medföra avsevärda olägenheter för framtiden ligger i öppen dag. Man torde kunna säga att det är ett samhällsintresse av utomordentlig vikt att ungdomen räddas undan d-e skadeverkningar, som en längre tids arbetslöshet kan innebära. Det viktigaste härvidlag är att de icke skola få gå sysslolösa utan att de på något sätt bliva omhändertagna och fostrade till praktiskt arbete. Reservarbete eller kontantunderstöd torde icke vara de rätta medlen, då det gäller att sörja för de unga arbetslösa. De behöva en samhällelig omvårdnad och omsorg av helt annat slag. Ett utomordentligt uppslag har härvidlag ungdomsarbetslägren visat sig vara. Glädjande nog har denna lägeridé också blivit synnerligen populär bland de unga, som fått vara med om någon tids vistelse i en dylik lägerskola. Men långtifrån alla kunna bli delaktiga av denna hjälp. Andra åtgärder måste därför tillgripas. En utväg vore kanske att intressera hantverksmästare och jordbrukare m. fl. för att taga hand om arbetslösa ynglingar så att de finge komma ut i praktiskt arbete och lära sig någonting. Man kan naturligtvis inte begära att nämnda yrkesutövare skola göra detta med personliga uppoffringar. Skola de taga hand om en arbetslös yngling och bibringa honom färdigheter av ett eller annat slag samt dessutom ge honom kost och logi, måste de självfallet ha något slag av ersättninghärför. Vi tro emellertid att man för en ganska ringa kostnad från det allmännas sida skulle kunna få en dylik form av yrkesutbildning förverkligad. Nu kan det givetvis gentemot detta resonemang göras den invändningen att detta skulle bliva en väg för jordbrukare och hantverkare att skaffa sig billig arbetskraft. Det torde emellertid icke vara någon svårighet att genom tydliga bestämmelser skapa en betryggande garanti mot missbruk. Endast den som förbunde sig att taga hand om en arbetslös utöver den ordinarie Bihang till riksdagens protokoll 1934. 3 sami. Nr 223-"225. 1