Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/490

18

Motioner i Första kammaren, Nr 232.

Bilaga. En slatens befattningshavare, som i sin tjänst sedan länge haft att syssla med i motionen omnämnda fråga, har avgivit följande utlåtande i densamma: Enligt kungl. förordningen ang. Iagfart å fångtill fast egendom § 2 skall lagfart å fånget sökas å landet näst efter sex månader och i stad efter tre månader sedan fånget skedde. I min verksamhet som åklagare har jag upprepade gånger haft tillfälle konstatera att det syndas häremot i synnerligen stor utsträckning, varigenom statsverket går förlustigt avsevärda belopp på utebliven stämpelbeläggning av fångeshandling. En förlust som utan tvekan torde kunna uppskattas till omkring 11/2 milj. kronor per år. Lagfartsförordningens anvisning i 3 § att rätten kan tillhålla den försumlige att vid vite fullgöra sitt åliggande att söka lagfart är enligt den erfarenhet jag haft härav utan all betydelse. I flera av de fall, där föreläggande förekommit, har den försumlige vid det ena rättegångstillfället efter det andra ålagts att vid vite söka lagfart till nästpåföljande ting. Sedan denna komedi pågått under 3-5 tingstillfällen, ha de först utdömda vitena blivit föremål för indrivning, varpå den försumlige vid nästa ting varit försedd med intyg om fattigdom, vilket haft till följd, att vitet icke kunnat utdömas, men ålagts att vid förnyat vite ännu en gång styrka sig hava sökt lagfart till viss dag. Med nytt fattigdomsbevis har emellertid vitet icke utdömts. På detta sätt skall egentligen föreläggandeförfarandet fortgå tills den försumlige behagar söka lagfart. Har en person förvärvat en fastighet och därefter blir försatt i konkurs, innan han sökt lagfart, är ett lagfartsföreläggande redan på förhand dömt att misslyckas. - Då, i de fall där fattigdom kan åberopas, vederbörande sökt och av nåd befriats från utgivande av ådömda viten, är föreläggandeförfarandet fullkomligt meningslöst. I min verksamhet har det förekommit fall, då man vid exekutiv försäljning för oguldna utskylder konstaterat, att en tomt gått som bytesobjekt mellan sex ägare, utan att någon mäktat söka lagfart, och i andra fall, att då det gällt bostadsförening, som har lagfart å fastighet, andelarna skiftat ägare. En sådan transaktion borde icke undgå stämpelavgift, då ju fastigheten genom förvärvande av majoritet i verkligheten byter ägare. Med hänsyn till den korta tid, som stått till mitt förfogande, har jag endast i stora drag velat framhålla ett missförhållande, genom vars avhjälpande statsverket kunde skapa en icke föraktlig inkomst. -:-.-.iimi