Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/512

Motioner fl Första kammaren, N r 241.

Kollektivavtalen hava också inom vårt land vunnit en rent dominerande betydelse för arbetsmarknaden. Stannar man allenast vid den egentliga fabrikationsindustrien, finner man sålunda av Sveriges off-iciella statistik, Arbetsinställelser och kollektivavtal m. m. år 1932, att av antalet där sysselsatta arbetare, uppgående till bortåt 460,0Ö0 personer-, arbetsvillkoren för ända till cza 84=o,00() eller bortåt 75 % voro reglerade av kollektivavtal. Det är då tillika att märka, att hela den industri, varom nu är tal, eller -den egentliga fabrikationsindustrien - vilkens skilda grenar förut omnämnts - är ansluten till LO. Envar, som har någon kännedom om arbetsmarknaden, skall vid granskning av övriga fackförbund, vilka äro anslutna till LO, finna, att även där LO vunnit sitt yttre reala mål. Kollektivavtalen äro allmänt förekommande. Med den maktställning det fackliga föreningsväsendet, ej minst tack vare anslutningen till LO, intager å arbetsmarknaden, kunna måhända icke arbetsgivaresammanslutningarna helt mäta sig. Enligt nyssnämnda officiella statistik uppgick antalet kollektivavtal vid 1932 års slut till 5,086 med ett sammanlagt arbetare-antal av cza 636,000. Av dessa avtal voro 1,767 slutna med organiserade arbetsgivare med ett arbetareantal av cza 480,000. Men koncentrationen giver dock åt arbetsgivaresammanslutningarna en slagkraft å arbetsmarknaden, som likaväl som LO:fs maktställning icke bör av staten lämnas oanfäktad. Den nu lämnade utredningen o-m det fackliga föreningsväsendets utsträckning samt koncentrationen inom arbetarnas och företagarnas leder ävensom kollektivavtalens omfattning- torde i varje fall ådagalägga, att det i stort sett icke möter något hinder från ena eller andra hållet att ur rent organisationstekniska synpunkter genomföra en arbetsinställelse, som praktiskt taget skulle komma att förlama produktionsapparaten, särskilt den industriella, och därutöver ingripa hämmande på den ekonomiska verksamheten i det stora hela. Därvidlag bör också tagas i betraktande, att en verklig kraftmätning å arbetsmarknaden icke kan sägas vara begränsad till dem, som äro direkt engagerade i striden. Genom sympatistrejk och sympatilockout utvidgas lätteligen denna krets. Så gott som årligen har man också vid årsskiftet - när de stora kollektivavtalen pläga utgå - en känsla just. av denna fara. Att i Sverige denna möjlighet icke ännu helt realiserats, beror naturligtvis därpå, att det sunda förnuftet alltjämt får spela sin stora roll, men man kan ju å andra sidan icke frånse, att ständigt starka krafter verka i annan riktning. Kännedomen härom och tillvaron av de tekniska möjligheterna till en dylik konflikt lägga ett så stort ansvar på ett låt-gå-system i förevarande avseende, att man bör taga under övervägande, huruvida icke staten bör se sig om efter kraftigare medel än dem, som nu bjudas, för att söka förekomma konflikter av ifrågavarande slag. Till stöd för denna mening synes mig tala icke så litet det förhållandet, att man även i dessa -depressionstider