Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
28
Motioner i. Första kammaren, Nr 153.


nas begrepp om saker och ting. Det är -oss omöjligt att förstå, att ett socialdemokratiskt parti, med majoritet i folkrepresentationen och innehavande regeringsmakten, skall kunna-undga att lagstifta-om fackforeningarna och i vissa fall uppställa lagligt gällande regler for deras verksamhet. Det finns anledning att tro att just detta blir en av de angelägnaste uppgifter som främst måste genomföras. Så pass-mycket har man märkt av mentaliteten inom vissa delar av den fackliga rorelsen, att den icke låter hejda sig av den omständigheten att en socialdemokratisk regering sitter vid makten. För närvarande rulla hän-del-sern-a tamligen ostört vidare tack vare det faktum, att riksdagens majoritet-icke ar socialdemokratisk, men det är varken fackföreningarnas eller partiets mecning att så skall förbli. Bojkott- och blockadförfarandet har redan pa. sina håll urartat till den grad att lagstiftningsingripanden icke kunna förhindras med mindre än att fackföreningsfolket självt resolut och radikalt sätter stopp för ofoget och övergreppen. Men förmå de detta? Dess goda vilja bör ej betvivlas, men den räcker inte långt, när det gäller att få bukt med individer och grupper av individer, som sätta en ära i att kompromettera fackföreningsrörelsen inför den allmänna opinionen. Det är icke fackföreningarnas sak att hemställa om sådana ingripanden från den lagstiftande maktens sida. Man kan icke begära att de skola medverka därtill. Det är högst otroligt att de stillatigande skola låta det ske. Partiet däremot, som i majoritetsställning måste tänka på hela folkets intressen och främst, i enlighet med dess program och hela bekännelse, värna om den demokratiska friheten, kan bli tvunget att genomföra en dylik lagstiftning. Fackföreningarnas opposition komme i så fall att vändas mot det socialdemokratiska partiet och det bleve i hög grad olyckligt för båda parter. Vi ha sett några tecken. Nu senast den svårighet som uppstått med anledning av att uppgörelse icke kunnat åstadkommas i byggnadsfacket. Regeringens arbetslöshetspolitik äventyras därigenom. Det är orimligt att tänka sig att en regeringsmakt, som sätter en ära i att verkligen regera, i längden skall låta sina till hela folkets väl syftande åtgärder omintetgöras av en grupp, den må vara att finna på ena eller andra sidan av den front som skär igenom den industriella arbetsmarknaden. Den måste tillgripa de maktmedel staten har och de äro dess bättre kraftigt verkande. Vid ett tidigare tillfälle fann en socialdemokratisk regering anledning att låta utreda hela härvan av problem som beröra den fackliga rörelsen och som bland annat uttryckes i blockadväsendet. Det var icke den socialdemokratiska regeringens fel att denna utredning gick om intet. Den uppmärksamme iakttagaren av samhällsieiiomenen behöver icke flera exempel. De ge sig alltför ofta själva till anna. Att en motsättning som den här nämnda mellan parti och fackföreningsrörelse kan uppkomma är det lätt att förutse. Den blir oundviklig när det socialdemokratiska partiet kommit så långt att det måste taga ansvar för hela samhället. Den fackliga rörelsen representerar blott ett delintresse. Fackföreningsrörelsen måste underordna sig samhällsintresset. Den har i en demokratisk stat att frivilligt ge vika för det som är hela folkets intresse eller också bli underkastad tvång. Den kan icke, får icke vara en stat i staten eller en sammanslutning så mäktig att den icke kan bli föremål för ingripanden. Den som uppmärksamt iakttager rörelsens andliga yttringar kan dock icke värja sig för intrycket att den lider av en viss-exklusivitet. -Dess maktvilja är för starkt utvecklad för att tolereras 1 en demokratisk stat. Den menar att dess uppgift är så hög att den