Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/570

2

Motioner z Första kammaren, Nr 255.

Att årgångarna fr. o. m. 1920 i sina lånekontrakt fingo förplikta sig till högre räntebelastning, än som tidigare kommit i fråga, var helt naturligt, då staten-s upplåning denna tid var dyrare. Nu har statens finansiering av egnahemslånerörelsen kommit i ett gynnsammare läge. I statskontorets senaste årsbok konstateras, att samtliga de lån, för vilka konverteringsrätt inträtt, numera löpa med högst 3.6 % ränta. Under -sådana förhållanden synes det vara möjligt, att egnahemslåntagarna efter 1919 kunde få sina kontrakterade förpliktelser reglerade i överensstämmelse med tidigare gällande 3.6 % effektiv ränta, varvid fråga dock kan ställas, om icke bostadslånen borde löpa med något högre ränta (t. ex. 4 94) med anledning av den större förlustri-sk, som förefinnes i fråga om dessa lån. I Kungl. Maj:ts proposition nr 42 föreslås emellertid en ränta av för jordbrukslån 4 och för bostadslån 4.5 %. Jämfört med nuvarande läge på penningmarknaden och med hänsyn tagen till näringslivets betryckta läge måste detta anses för högt. Enligt förslaget kommer -räntan å dessa lån attligga väsentligt över räntesatsen på en hel del andra lån. Vi an-se därför i likhet med 1931 års egnahemsutredning att all egnahemslåneränta bör utgå i enlighet med 1919 års och tidigare beviljade lån. Med stöd av det anförda få vi därför föreslå riksdagen att besluta, att räntan å egnahemslån, som för år 1920 eller senare beviljats eller komma att beviljas, ne-dsättes till 3.6 % för jordbrukslån under hela lånetiden -samt å bostadslån under den amorteringsfria tiden till 4 % och efter den amorteringsfria tiden till 4.5 %. Stockholm den 23 jan. 1934. Anton Pettersson. J. A. Larsson.