Onsdagen den 22 april 1942. Nr 15. 11
Ling. viss överenskommelse mellan industrikommissionen och Bolidens gruvaktiebolag. (Forts.)
mycket s. k. frivillighet som i själva verket är sken och bländverk. Det är ju nämligen så att företagare, organisationer och enskilda människor väl veta i våra dagar, att staten är utrustad med en väl-dig arsenal av tvångsmedel av olika slag gentemot den enskilde, som inte vill foga sig i statens önskningar. Man kan indraga tillstånd, licenser, tilldelningar och jag vet inte vad. Ibland hotas det kanske direkt med sådana åtgärder, ibland föras förhandlingar och samtal i mera kordial form. Men å ömse håll har man vetskap om detta enkla faktum. Det är inte något ont att säga om det, men det är på det sättet. Vi ha kommit in i det läget, att medborgarna nu för tiden icke riktigt veta, när deras plikter börja och när friheten tar slut. Vi röra oss med en mängd svävande mellanformer mellan statliga ålägganden och sådana här anm-aningar och vädjanden till frivilliga insatser. I realiteten har man kommit dithän, att näringslivet i mycket stor utsträckning fått karaktären av ett slags statsorgan; man brukar t. ex. i kommissionema tala om näringsidkare såsom agenteroch förmedlare av den och -den statliga rörelsen. Men man försummar icke att begagna den ur konstitutionell synpunkt betydelsefulla fiktionen, att man här rör sig med en frivillighet. Denna frivillighet har nämligen den mycket stora betydelsen, att riksdagen genom den ställes utanför. Ty krav på riksdagens medverkan uppställer regeringsformen endast i sådana fall, då det gäller att rikta ett krav på m-edborgaren, då det gäller att ålägga honom någonting, medan däremot regeringsformen ställer sig alldeles likgiltig för de saker, som medborgarna frivilligt kunna vara så snälla att ge åt kronan.
Hur hänger detta ihop, hur har denna ordning överhuvud kunnat uppkomma? Jo, förklaringen ligger naturligtvis, som jag antytt, i denna arsenal av tvångsmedel, som staten har till sitt förfogande. Det beror därpå, att näringslivet på olika punkter är beroende av statens tillstånd till det ena och det andra, som skall företagas. Staten har befogenheter av mångahanda slag att ingripa 1 deras förhållanden. För mig framstår det såsom något utomordentligt angeläget, då sålunda myndigheterna utrustas med befogenheter av olika slag - jag tar som exempel prisregleringslagen, importförbuden med importlicenser, regleringar enligt beslagsförordningar, han-delsregleringsförordningar o. s. v. - att man i vaarje särskilt fall noga överväger, för vilket syfte myndigheterna använda de utomordentligt vidsträckta befogenheter som de ha till sitt förfogande. Principen bör vara d-en, att dessa ingalunda få begagnas för vilket syfte som helst. Men jag befarar, att den tanken lätt klan innästla sig inom kristidskommissioner och liknande myndigheter att de kunna begagna sådana här formellt obegränsade maktmedel för nära riog vilka syften som helst som de vilja fullfölja, och däribland särskilt vilket blir det ömtåligaste av allt för tillgodoseende av statens ekonomiska intressen. Vi ha just här ett fall däf prisregleringslagen är använd i sådant syfte; något liknande förekommer i sådana fall, då t. ex. staten utfärdar ett importförbud och sedan ger im ortlicens under villkor att vederbörande importör gör en eller annan ekonoihisk prestation. Sådant förekommer ju i de bekanta cl-earinganordningarna Här föreligga enligt min mening fall, då befogenheter som äro till för helt andra syften lämaiïrllvänts till det för dem främmande syftet att skapa ekonomisk vinning åt
På det viset föreli er det en ri ° ° ° ° undermineras. Det vilgaær på att siïiiniklå aficilliâfï fætæšisfaïlšlriitlåritgretslxaollâagigpåff Sanftycke hu tva-flälflgflpaïlfiennrnot med-borgarna; det är däri svenska folkets
- âffloïïlldal lltfgïfïlla ratt att sig -självt-be-skatta-grundar sig. Men det blir inte
kvâma Du: or utccêvning av denna rättighet, ifall staten glider in på den be Vßgen a lnte arbeta med tvanget sasom ett medel utan i stället
