Onsdagen den 6 maj 1942. Nr 17. 43
Ang. statsbidrag till anordnande av allmänna saønlingslókaler. (Eorts)
i fråga om allmänna och offentliga byggnadsföretag. Kommer inan 1 propositionen fram till punkten om transportkapaciteten, finner man, att herr statsrådet säger, att de tillgängliga transportmedlen torde vara tillräckliga för att medgiva den oundgäfngliga utökningen av bostadsproduktionen. Det är således även på detta område ett hinder, som gör att man måste begränsa sig.
Kommer man över till frågan om arbetskraftsförsörjningen, så säger departementschefen därom i den nyssnämnda propositionen, att »en betydande lägesförändring» har »sedan dess inträtt» - därmed avses förra året, då det ju rådde en viss arbetslöshet bland byggnadsarbetarna. Han fortsätter: »Den "lediga" arbetarstammen har sålunda såsom i promemorian framhållits - avsevärt krympt samman." Längre ned på samma sida säger statsrådet: »Genom att inskränka eller uppskjuta byggnadsverksamhetav lägre angelägenhetsgrad torde emellertid möjlighet föreligga att erhålla det extra tillskott av byggnadsarbetskraft som må komma att erfordras för att säkra bostadsproduktionens behov."
Det förefaller, efter dessa pessimistiska uttalanden från departementschefen, när det gäller att få i gång bostadsbyggandet, som om det kunde ha varit välbetänkt att uppskjuta framläggandet av den proposition, som nu avser att anvisa medel till byggandet av samlingslokaler. Ty det är uppenbart att såväl materialbristen, transportkapacitetens begränsning som arbetskraftsförhållandena äro moment av avgörande betydelse för denna byggnadsverksamhet. Därtill
ommer ju också den allmänna fördyring, som det nuvarande krisläget har medfört i fråga om byggnadskostnader. Har man kunnat klara sig fram ända till år 1942 med ordnandet av de offentliga lokalerna utan statens medverkan, så kunde det, förefaller det mig, även under denna kristid hafått anstå därmed, till dess man närmare kunnat överblicka såväl de finansiella möjligheterna som de moment, om vilka jag nyss talat och vilka omnämnas i propositionen nr 221.
Om man intar en sådan ståndpunkt, är det därmed inte sagt, att man icke kan ha sympati för strävandena att åstadkomma sådana samlingslokaler. Visst är det önskvärt och behövligt på. många håll, att samlingslokaler finnas, men det ena är vad man önskar och vad man vill, och det andra är att dessa önskningar måste inpassas i det läge, som den nuvarande kristiden har skapat och som vecka efter vecka skärpes med därav betingade ändrade förhållanden.
J ag har. herr talman, velat framhålla detta, och jag hemställer därför om bifall till den av herr Björkman avgivna reservationen.
Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag lyssnade med mycket stort intresse till herr Wistrand-s lovsång över den tid, då »de folkliga rörelserna med ytterst små medel till sitt förfogande i sin entusiasm för vissa strävanden skapade sinasamlingslokaler utan något särskilt samhällsstöd. J ag bara gjorde deon reflexionem att även om så skett, kan det väl knappast vara ett idealtillstand, att man skall skapa lokaler, som äro, såsom dessa oftast varit, i hög grad mindervärdiga eller att man skall pålägga dem, som bilda föreningar, att under alla omständigheter även med de allra största uppoffringar sörja fór tillgodoseen-det av sina lokalbehov. Det var ett tillstånd, tillät mig säga, mycket värdigt det samhälle, som vi skulle kunna kalla det fördeinokratiska, men jag kan för min del inte därför erkänna, att den slutsatsen är riktig, att det är ett tillstånd som följaktligen bör bevaras.
Jagskall icke i övrigt utveckla motiveringen närmare - det har gjorts i propositionen och i statsutskottets utlåtande - men jag medger. att jag under åtskilliga år snarast har haftden uppfattningen, att det i ett demokratiskt samhälle förutsättes, att medborgarna skola kunna samlas till överläggningar
